Jag kan inte låta bli att plåga mig med sånt här.

När drömmar och liv läggs på is. För att överleva. För att vara snäll. För att ha ansvar. För att gilla det. Från början.
Ensam med bara mina tankar. Det som är nu är inte riktigt bra. Lösningen kan vara vad som helst. Det är svårt att från början veta vilken som är rätt. Dåligt samvete. Kärlek. Hopp. Ilska. Samtal som urartar när båda inte är på samma nivå. Två personer som älskar varandra, men som hamnat snett. Ond spiral. På väg åt fel håll. Härda ut?

System overload.

All I need is your whispered hello,

smiles melting the snow, nothing heard.

Your eyes are deeper than time,

say a love that won't rhyme without words.

So now I've lost my way,

I need help to show me things to say.

Give me your love before mine fades away...

 

Marcus brukar ofta påpeka att det är stor skillnad i ljudnivå mellan när jag är hemma och inte. Så fort jag kommer hem börjar jag prata om saker jag gillar och ogillar, vad som hänt under dagen och mer eller mindre intressanta saker. Jag plockar i ordning och sorterar i skåp, plockar in grejer jag flyttat med mig etc. Därför förvånade uttalandet nedan mig något otroligt. Fast ja, han tog ju halvt tillbaka det.

Marcus
Jag

- Det är så lugnt och skönt när du är hemma.
- Jaså? Så brukar det inte låta.
- Nej, i och för sig. Men jag menar... [tystnad] Vad menar jag?

Jag kom precis hem från en vända på stan. Jag har länge letat efter den "perfekta hatten". Till sommaren alltså. Har bara hittat någon jag skulle vilja ha på utländska nätsidor och en hatt är ganska skrymmande så helst ville jag inte beställa från utanför Sveriges gränser. Så hittade jag den idag - på Åhléns. Nu ligger den i min garderob och bara väntar på att jag ska dra på mig sommarkläderna. Gilla.

Nu sitter jag i soffan och botar dagens krämpor med godis och en av de nya Loka likes L.A-smakerna (annanas, smakar isglass och sommar!). Under tiden roar jag mig med att kika på bilder med fåglar från Sveriges ornitoligiska förenings hemsida. Jsg gillar fåglar, det vet de flesta. Men att jag sitter här hemma och halvdör av överdoserad söthet, det vet inte så många, förrän jag delat med mig av det här.

Talltita


Gråsparv


Kattuggla


Tofsmes


Blåmes


och en pilfink


Alla bilderna är tagna från Sveriges ornitologiska förenings hemsida

Fast jag måste nog fortsätta där jag avslutade.

Jag var nämligen inne på New Yorker en sväng också. Bland kläder, smycken, skor, sjalar och annat bös hör jag plötsligt "PIPPI!" och som det goda Pippi-fan jag är reagerade jag direkt. Sken upp som en sol och insåg att ungen som hade utbrustit i denna lyckliga kommentar hade sett mig precis innan utropet. Jag log stort mot henne och skrattade lyckligt inombords åt hennes storögda lyckliga ansiktuttryck när hon stirrade på mig. Det är banne mig inte illa att bli tagen för Pippi! (Jag insåg senare att jag kanske hade ganska färgglada kläder och flätan i mitt röda hår hjälpte nog till en hel del.) Ungen sprang i alla fall vidare till sin mamma och utropade lyckligt igen "Pippi!".

Då blev jag nervös. Pippi är ett stort ansvar att leva upp till. Världens starkaste och häftigaste tjej. Jag började faktiskt dra mig mot utgången efter en stund. Då började hon igen "Pippi, Pippi, Pippi!". Det var jobbigt. Jag kände att jag skulle haft en stor prickig häst väntande utanför affären. Men, ändå, hon gjorde min dag. Kanske gjorde jag hennes.

 

Efter föreläsning i Skövde och det allt för bekanta tåget till Jönköping insåg jag att mina blommor förmodligen är bortom all räddning. De hade inte blivit vattnade på nästan 14 dagar och det var droppen för dem. (OBS! Dålig ordvits.)

Jag vattnade blommorna ändå i något slags desperat återupplivningsförsök och sprang iväg mot skolan för att möta upp en tvåa och byta ut en kursbok mot pengar. På vägen hem passerade jag Albins kontor och tänkte egentligen mest sticka in huvudet och säga hej. Istället fick jag höra "Hej, vill du ha gardiner?". Jag vill väl alltid ha gardiner? Speciellt när de är lila och snygga och från Indiska. Nu är de dessutom second hand. Eller ja, kan man kalla det second hand trots att man inte betalat en krona för dem ens?

Anyway. Jag styrde kosan mot stan för att köpa ett par joggingbyxor (hittade inte de jag ville ha) och för att delta i manifestationen för 25-årsdagen sedan Tjernobylolyckan. Där stannade jag dock inte då jag tyckte att den var rätt kasst utförd. En handfull personer i radiation suits stod och såg otäcka ut. Visst, budskapet blir starkt men i sådana sammanhang bör man även ha minst lika många personer utan dräkt eftersom det är lättare för folk att ta kontakt med någon som inte ser ut som tagen ur en skräckfilm.

Men. Jag hatar ju själv blogginlägg som handlar om "min dag" och här skriver jag ett själv. Avbryt. Avbryt. Avbry... Avbr... Avb... A...

 

Ja, alla kan ju ta och lyssna på Sunny Afternoon med The Kinks, dagen till ära. Solen skiner nämligen och det är tämligen vindstilla. Här hos Circusresidenset har vi inga balkongmöbler ännu. (Dessa ska hämtas hos en viss storebror snart. Hoppas jag.) Därför plockade jag med mig en stackars köksstol och placerade den och mig själv ute på balkongen. Kan jag ha suttit i tio minuter tro? Ja, kanske, men inte mer än så. Fy bövelen vad varmt det blev! Helt otroligt. Nyss gick det ju inte att sitta ute för att det var för kallt, och om det är för varmt redan 17 april, hur kommer det vara 17 juli? Det märker vi.

Nu ska jag i alla fall springa till närmsta mack och köpa Aftonbladet med tillhärande söndagsbilaga ("Söndag"?). Tydligen ska de ha ett reportage med om min vän och gamla arbetskamrat Marina Hedlunds pilgrimsfärd. Ska bli mycket intressant! Hon är en såndär människa som man, om man inte pratat med henne på någon vecka, inte vet exakt var i världen hon befinner sig.

Miljöpartiet de gröna i Västra Götaland hade valkickoff i Skövde i lördags. Jag hade jättekul och ser redan fram emot valarbetet om tre år, trots att vi ni har en månads valarbete framför oss på grund av att det har sjabblats med röster och det därför ska hållas omval! Vi var även ute på stan runt lunch och pratade med folk. Mitt hår syns på bild i SLA idag och Skaraborgsradion sände ett inslag med mig på nyheterna. Det roligaste under dagen var när en äldre partikollega med systemkamera i famnen hälsade på mig innan första talet inne i kulturhuset.

- Hej, Göran heter jag.
- Hej Göran. Jag heter Cecilia.
- Cecilia. Hur ska jag komma ihåg det tycker du?
- Du får göra precis hur du vill. Min kamera heter Göran så jag kan komma ihåg ditt namn på det sättet. (Nickar mot hans kamera.)
- Heter din kamera Göran? Varför det?
- Jag köpte den av en Göran och nu kallar jag kameran för Göran, det passar den så bra! Jag brukar säga att "nu tar jag Göran och går ut."

Långt senare på dagen, när Åsa Romson (valberedningens förslag på nytt språkrör) höll sitt tal på torget, kommer Göran (människan då, inte kameran) fram till mig med sin kamera i högsta hugg.

- Du hade ju döpt din kamera till Göran, precis som jag heter.
- Ja, det stämmer.
- Därför har jag döpt min kamera till Cecilia!

Så. Nu finns det en liten Pentax i Tidaholm som heter Cecilia! Så jäkla smickrande, tycker jag!

 

Fotokursen kräver kamera.
Lånar av pappa.
Den är enorm och jag får ont i armen och handleden.

Förklarar för pappa att jag tyckte det var så tungt att jag fick ont.
"Å då är det ändå min minsta kamera" säger han.

Jag kände mig dålig.

Veckan har varit fullspäckad. Det är dock ingenting mot vad nästa vecka kommer vara. Jag har försökt planera allt i huvudet och till slut kommit fram till att jag måste skippa en av mina föreläsningar i Skövde på onsdag för att över huvud taget kunna genomföra min presentation i Jönköping på torsdag. : ( Jag har missat tre föreläsningar i hela mitt liv, en gång på grund av migrän, en gång på grund av influensa och en gång för att min väckarklocka inte ringde. Vad jag minns. Skit samma, det känns i varje fall inte roligt. Det positiva är väl att allting kommer kännas jätteslappt efter att den här intensiva perioden är över.

Gårdagen bjöd i alla fall på en morgon då jag insåg att mina strumpor var slut. Fick ta en akut liten tvätt där på morgonen, som tur var så var båda tvättstugorna lediga. Det resulterade i alla fall i att jag kom för sent till mitt uppsatsarbete, men bara med 5-10 minuter. En kille kom 2,5 timme sent så jag var väl i ganska god tid ändå, tänker jag. Efteråt blev det en tripp med Anki till IKEA. Hon skulle köpa ett 5 dl-mått och jag en glasburk. Storshopping med andra ord! Efter att ha blivit halft påkörda och sedan dragit runt alldeles för länge styrde vi kosan mot 59an och våffelparty! Det slutade med att alla våfflor blev som pannkakor (våffelkakor) och de som inte orkade vänta på att göra våfflor gjorde pannkakor av sina som faktiskt blev mer som våfflor (paffles). Jösses.

 

Hur många karlar behövs för att göra en våffelsmet? Svaret hittar du i bilden. Själv stod jag först och gjorde våffelsmet i massor, men det var visst för svårt för killarna. ;)
(Bilden är snodd från Sumana)

Just nu sitter jag i hem2. Ja jag har ju tre. När mina föräldrar undrar var jag är frågar de inte "Var är du?" utan "I vilken stad är du?" Ahmen kom igen, jag är ju världens bostadsmogul. Hur många i min ålder kan skryta med att bo i en etta i "centrala" Jönköping (var nu det är), i en hyfsat central tvåa på Östermalm i Skövde och i ett radhus in the suburbs?

Skämt åsido. Inget är där jag vill ha det. Ska jag åka någonstans krävs hur mycket planering som helst och ändå stämmer oftast ingenting. När jag är i hem3 kommer jag på saker jag ska ta dit från hem2, åker till hem2 och minns inte vad som skulle med tillbaka till hem3. Rotlös men inte lottlös, säger jag bara. Globetrotter eller hemlös? Ja det sista är jag ju då rakt inte. Dagdriverier, är nog vad jag sysslar med.

Oh look at me, jag babblar. Håll ögonen öppna här förresten för jag fick en liten idé idag.

Längtar med vemod och spänning till mitten av vårterminen då det är dags för mig att jämna Jönköpingshemmet och skapa ett nytt i Skövde. Jag trivs så jäkla bra i min lya i Jönet. Ännu bättre trivs jag nog med närheten till nästan alla jag tycker om. Dessutom är det skönt att i alla fall ha fått testa på att bo i en annan stad än den där stan där jag levde i nästan 23 år.

Men allting har sin tid. Jag flyttar tillbaka, fast till något nytt. En jättefin och stor lya hyfsat nära stan. Tillsammans med min bästa vän. Han den där Smörgåsen. Buskis. Magister Munter, Farbror Lycklig. Kärt barn har många namn.

Men tur är det allt att det går tåg, gamla hederliga karavanen. I alla fall under nästan halva året.

 

Alltså, jag fattar grejen. Det ska vara en trädkramare. Men på något sätt fick det en helt ny innebörd. Gillar inte riktigt proportionerna på den där saken. Ja ja. Bluebox.se

 

För övrigt så fyllde min mor år idag. Jag lyckades övertala far min att hålla henne kvar på jobbet så att jag kunde förbereda lite käk här hemma. Utan hennes vetskap slängde jag ihop en spenat- och fetaostpaj och så blev det ugnsbakade frukter (honungsmelon, kiwi, äpple och jordgubbar) med vit choklad till efterätt. Pappa bjöd på vin. Jag har nog aldrig sett mamma så tacksam. Tror jag. Jag gillar min mamma.

För några veckor sedan vann Sumana, Putte och jag quizet på Studenternas hus. Kvällens pris var fyra biljetter till den klassiska teaterföreställningen Måsen av Anton Tjechov. Jag hade hört talas om den teatern tidigare och efter att ha läst på en hel del om vad det var för en föreställning så kändes det som ett jättefint pris!

Så var det tisdagkväll och dags för föreställning. Jag mötte upp Sumana och Hanna (som fick ta Puttes plats då han inte hade tid att gå) en bit innan föreställningen skulle börja. Vi gick in, betalade med våra biljetter (i form av A4-ark med en stor reklambild för Måsen och en liten biljettdel längst ner) och tog varsin liten informationslapp om Måsen eftersom vi tänkte att det kanske kunde vara kul. Sen ser Hanna att på biljettdelen står det faktiskt inte "Måsen", det står "Ett andetag till." Konstigt. Sen kommer det fram en söt liten kvinna till oss som undrar om vi vill ha ett program. Jatack. Vi får ett program till "Ett andetag till". Konstigt. Studentkåren har uppenbarligen fattat HELT FEL angående vad för föreställning de faktiskt hade skaffat biljetter till.

Min recension då? Jo jag kan väl börja med att summera Ett andetag till lite. En skrikande och flämtande man. Ofantligt hög musik. Irrelevant dans och oförståelse för varför två av tre personer ens var med i föreställningen. "Kartong! Kartong, kartong, betong, kartong, kruka. NEJ!" Konst som går överstyr. Tanten framför mig som vid ett tillfälle högt väste "Psyksjuk!"

Så. Recensionen blir följande:

 

Ikväll var jag på 59an och fick i glada vänners lag se världens bästa film (enligt mig), Trollkarlen från Oz för ca, tja vad kan det bli, säkert fyrtionde gången i mitt liv. Har bara sett den tre gånger i år och det är faktiskt rätt lite för att vara jag.

Den här gången var dock lite annorlunda. För det första såg vi den på 59ans storbilds...vägg. Vilket innebär GIGANTISH bild, för er som inte vet. För det andra såg vi den på Blu-ray. Tydligen ska Trollkarlen från Oz (enligt vad bröderna Wahlström hört/läst) vara den absolut bästa filmen som finns på Blu-ray hittills. Jag kan inget annat än att acceptera detta faktum. Fytusingen vilken bild. Fantastisk. ...och filmen blev plötsligt en procent bättre, vilket innebär att den nu är bra till 101 procent. Inte illa för en film med över sjuttio år på nacken.

 

 

Last night was game night! Vanilla och jag bänkade oss i min krångliga soffa. Det gick riktigt bra för henne att sitta i den, jag behövde inte säga till henne en enda gång det jag säger till alla andra: SITT ORDENTLIGT! Så nu finns det TRE personer förutom jag som lyckats med detta; Vanilla, Anki och min far.

ANYWAY. Efter ett tags rotande bland mina Tomb Raider-spel bestämde vi oss för Anniversary. Jag älskar det spelet och kontrollerna är hundra gånger bättre än Underworld som kom efter. Jag ber i alla fall officiellt om ursäkt till mina grannar. Vi skrek en del. Mestadels var det mitt fel tror jag (men inte varje gång).

Egentligen borde jag sätta mig och jobba lite mer på uppsatsen innan mina päron kommer hit. Det blir en liten familjeutflykt till OnTrack-mässan som är på stationen i Jönköping idag. Päronen brukar gå utan mig men för att jag ska låta dem hälsa på mig och få fika så är det bäst att de tar med mig också. Haha!