Fast jag måste nog fortsätta där jag avslutade.

Jag var nämligen inne på New Yorker en sväng också. Bland kläder, smycken, skor, sjalar och annat bös hör jag plötsligt "PIPPI!" och som det goda Pippi-fan jag är reagerade jag direkt. Sken upp som en sol och insåg att ungen som hade utbrustit i denna lyckliga kommentar hade sett mig precis innan utropet. Jag log stort mot henne och skrattade lyckligt inombords åt hennes storögda lyckliga ansiktuttryck när hon stirrade på mig. Det är banne mig inte illa att bli tagen för Pippi! (Jag insåg senare att jag kanske hade ganska färgglada kläder och flätan i mitt röda hår hjälpte nog till en hel del.) Ungen sprang i alla fall vidare till sin mamma och utropade lyckligt igen "Pippi!".

Då blev jag nervös. Pippi är ett stort ansvar att leva upp till. Världens starkaste och häftigaste tjej. Jag började faktiskt dra mig mot utgången efter en stund. Då började hon igen "Pippi, Pippi, Pippi!". Det var jobbigt. Jag kände att jag skulle haft en stor prickig häst väntande utanför affären. Men, ändå, hon gjorde min dag. Kanske gjorde jag hennes.