Veckans mest lyssnade på. En ska bort. Haha! Gissa vilken :P

På tal om ingenting. Jag skrev innan jul att jag hade vägt mig och kollat mitt BMI. Jag jämförde för ungefär en vecka sedan.

Innan jul vägde jag 49 kg och hade ett BMI på 18.2. Jag lyckades inte gå upp de två kilon jag hade tänkt men jag gick upp nästan ett. Så mitt BMI blev 18.6 istället. Tyvärr har det ju hänt lite saker och jag har haft lite svårt att äta. Nu när jag vägde mig så vägde jag 48 och mitt BMI blir då 17.8. Så gick det med det. Typiskt.

Fast ja. Jag ska äta mat nu. Riktig mat. Senaste dagarna har jag levt på yoghurt, banan och glass (har jag ätit något som magen fått jobba med mer har jag fått magknip med diverse kräkande följder). Igår åt jag en varma koppen till lunch, så det var kanske lite mer matigt. Idag ska jag pröva på tortellini! Jag älskar det så jag måste ju få i mig nått i alla fall. Jag bestämmer. Det ska gå.

Mitt huvud är fullt av tankar som inte bör vara där just nu. Nästa vecka har jag inlämning av ett stort grupparbete, redovisning av detsamma och sedan opponering på en annan grupps arbete. Som om inte det räckte har jag visst en tenta nästa vecka också. Ändå så tänker jag nästan ingenting på skolan, hur mycket jag än försöker. Sådana här saker händer alltid vid sämsta möjliga tillfälle, eller? Skärpning nu Cicci.

Ny dag innebär nya upplevelser och den här dagen var verkligen en upplevelse. Många intressanta tankar har famförts och även fast jag fortfarande är i shocktillstånd så börjar det sjunka. Jag är fortfarande förbannad, arg, besviken och jävligt ledsen men jag börjar acceptera. Jag är inte där än fullt ut men det kommer. Hoppas jag.

De personer jag pratat med har framfört åsikter som jag redan vetat länge men tryckt bort. Låtsats som att de inte fanns. Jag har inte velat att de skulle finnas och jag har inte känt att jag kunnat diskutera det med någon. Nu kommer allt fram. Nu vill jag inget hellre än diskutera. De svar och åsikter jag fått har slagit så rätt. Mitt i prick. Det känns riktigt bra. Vissa av sakerna som sagts har gett mig helt nya perspektiv. Även om det ibland brister för mig och jag inte kan göra annat än att ligga på golvet och vråla av smärtan av ett brustet hjärta så går det över snabbare och snabbare för varje gång.

Mamma sade ett par bra saker. Bland annat hennes gamla vanliga: Akta dig för fotografer!

Suck.

Jag försöker sitta här och gråta. Fjantigt va? Jag vill. Hela min kropp skriker "GRÅT!" men inget händer. Jag har ont i hela kroppen och tror att jag ska kräkas när som helst. Men jag kan inte gråta. Wtf? Jag tror att alla tårar tog slut tidigare idag. Det måste vara så. Vad kan det annars vara? Jag har hinkat i mig litervis med vatten för att få i mig det jag förlorat men... äh. Vad är det att stå efter? Jag blir nog nöjd i slutändan.

Tajmingen var förjävlig bara.

Nedrig, faktiskt.



Jag kommer se tillbaka på det här och skratta åt det. I just know it.

Idag är det:

1 år sedan min brorsdotter döptes
22 år sedan jag döptes
22 år sedan mina föräldrar förlovade sig

Ja, när mina föräldrar skulle förlova sig tänkte vara smarta och välja ett datum som de lätt kunde komma ihåg (nej, de är inte gifta). Att kombinera sin förlovningsdag med dotterns dopdag verkade vara ett smart drag. MEN när mamma gratulerade mig på min dopdag idag grattade jag tillbaka till en förvånad mamma. När jag sedan grattade pappa var han om möjligt ännu mer förvånad. Att min brorsdotter döptes samma dag förra året hade de också glömt. Man kan tycka att detta vore en lite speciell dag i min familj men "minne" ingår tydligen inte i våra gener.

Typiskt att den här dagen skulle bli så jävla katastrofal bara. Fast så är det väl ibland. Man kan inte få allt.