Hmm. Planering. Planering.

Onsdag: städa, skriva C-uppsats, tevespelskväll med Emma, David och Jens
Torsdag: mamma och pappa kommer hit och hälsar på mig och OnTrack-mässan på stationen (blir familjeutflykt i år), IKEA, Music Quiz på Pipes med trevligt sällskap.
Fredag: skriva C-uppsats, karavanen till Skövde, uppsatsmöte och mer skrivande, karavanen till Gbg, releaseparty för Danger Avenue på Valand, ge Jimmie en bamsekram, karavanen hem.
Lördag: 70-årsmiddag för svärmorfar (kan man säga så?)
Söndag: dega?

Det känns skönt när det händer grejer för det innebär att C-uppsatsen inte tar över mitt liv. Inte helt i alla fall.

Förra veckan var precis likadan. Hann med lagom mycket skrivande. Det bästa var dock hemfärden över helgen. Hann med att träffa en massa människor jag inte ser så ofta längre. Shoppingrunda med Carro som slutade i varm choklad och Blackadder. Inflyttningsfest hos nyblivne Skövdebon (för andra gången) Joni. På köpet fick jag Jesper, Becka, Emelie, Gaby, Ida mfl. Fika med Johanna som råkade vara i Skövde samtidigt som jag. På köpet fick jag Linda och Movitz. Ratatouille med Magistern fick avsluta helgen. Bra helg, bra helg. Tänk så lätt man kan skaffa sig energi genom att göra av med den.

Igårkväll visade TV4 filmen Juno. Under veckan som gick gjorde jag en massa propaganda för filmen hos mina föräldrar så att de skulle kika på denna fantastiska film. Det gjorde de. Jag satt med.

Filmen var lika bra som vanligt men en sak slog mig. I scenen då Juno frågar sin pappa om två personer verkligen kan hålla ihop hela livet säger pappa MacGuff en väldigt träffande sak. Jag har förut bara tänkt att det är fint sagt men nu blev jag helt ställd.

Mac MacGuff: Look, in my opinion, the best thing you can do is find a person who loves you for exactly what you are. Good mood, bad mood, ugly, pretty, handsome, what have you, the right person is still going to think the sun shines out your ass. That's the kind of person that's worth sticking with.

Juno MacGuff: Yeah. And I think I've found that person.

Well Juno, det tror jag att jag också har gjort.

Aha? Jag har det trevlig på veckorna, I mind my own business, städar, lagar den mat JAG vill ha, lyssnar på MIN musik och tittar på de teverogram jag är intresserad av. No compromises. Jag umgås med folk jag tycker om, fikar, förlorar på quiz för att vi inte vågar chansa ordentligt (eller för att vi är rationella), kämpar på med delvis idiotiska skoluppgifter och ligger och degar i sängen eftersom jag inte har några tåg att passa!

Ändå är helgen veckans höjdpunkt. De där helgerna jag skulle tillbringa i Jönköping. Nästan varenda en har tillbringats i Skövde. Men inte hos mina föräldrar. De ser mig knappt, de stackarna. Nu bli det skärpning. Mer tid i Jönköping, och när jag väl är hemma ska jag träffa päronen mer.

Naaah. Who am I kidding? I've joined the Circus!

Jag bor för långt bort.

Och fastän jag trivs som Rädda Willy-Willy, efter att han hoppat över stenmuren, här i min lägenhet så hatar jag att åka hit. För det innebär att jag lämnar någonting bättre.

Det bidrar även till att det känns så ensamt och onödigt att sitta här. När jag vet att jag egentligen borde ha ett liv som ser lite annorlunda ut. Eller, önskar att jag hade. Tio mil är inte så fasligt långt men det känns längre och länge för varje dag. För gräset är faktiskt grönare där borta på andra sidan.

Vi har spenderat 22 år med att vara nära varandra. Bara fem minuters gångväg bort. Men nu när jag vill att avståndet ska vara så litet som möjligt så är det större än någonsin.

THANK GOD FOR SKYPE.

"You look so pretty" x femtielva.

Shit, vad jag har saknat det. I feel lucky.

För någon månad sedan berättde jag för Anki att jag hade drömt om henne. I min dröm var hon en badass action-superhjälte som hjälpte mig på min väg genom ett väldigt Silent Hill-inspirerat hus. Hennes största bedrift var när hon tog sig an en råtta stor som en björn och övertalade den att låta oss passera. Inget våld behövdes, bara en jävligt cool attityd. Var någonstans var jag under tiden? Jo, jag gömde mig tillsammans med en stoor svart man inne på en sunkig gammal toalett. Vi var livrädda. Anki räddade i alla fall dagen och var coolast någonsin.

Igår kom hon fram till mig i skolan och förklarade att hon hade drömt om mig. I mitt stilla sinne hoppades jag att jag skulle ha varit en badass actionhjälte jag med. "Vad roligt!", fick jag ur mig innan Anki sa "Du var en fjäril." En fjäril. Jaha. Ja det var ju vackert i alla fall, även om det inte var så jättehäftigt. Sedan fortsatte hon med "Det kom glitter ur dig."

...

Jag känner mig så jäkligt lyckligt lottad. Jag skäms nästan över att det tog så lång tid för mig att fatta det. Eller våga. Men. Nu har jag vågat. Och det känns bra. Väldigt bra.

Att vara älskad. På riktigt. Som det ska vara.

 

Ja! Jag har internet!
Och just nu en ca en meter lång nätvekrskabel. Det är ju perfekt. Ligga på golvet och surfa. Jag sitter ju så klart ett tag men så jäkla skönt är det inte att sitta på golvet. Inte ens på en kudde. Men det är helt otroligt vad man blir handikappad utan internet. Det var skönt under sommaren att åka hit just för att det inte fanns någon internet. Att skärma av sig lite är aldrig fel. Fast visst är det konstigt hur beroende vi gör oss av the world wide web? Jösses. Det första jag gjorde var att kolla facebook och aftonbladet. Haha. Uppdatering!

Om det var något jag lärde mig under Gotlandsresan så var det att jag önskar att Ben & Jerry's kulglass fanns på fler ställen och att om jag någonsin blir spetälsk, då ska jag inte gå på audition för en musikal.

"Listening to music with you really is like a box of chocolate."

Well, yeah. I guess. : )

Cyanide & Happiness @ Explosm.net

Jag har så dålig humor. Speciellt klockan halv ett på natten.

Nu drar jag. Någon dag eller två.

Jag måste få samla mina tankar. Inne i mitt huvud är det en tornado just nu som drar igenom allt och lämnar total förödelse efter sig. SÅ, jag åker ifrån TV, internet, mat och mina grejer. Ska bli skönt.

Jag vet inte hur lång tid det här kommer ta att reda ut. Jag tror inte att det är något jag gör i en handvändning. Det är viktigt att allting blir så bra som det kan nu. För det kan det. Det kan bli riktigt bra. Eller katastrof.

Men vafan. Kan någon snälla få mig att börja äta igen? Jag har inte kunnat äta ordentligt på snart en månad och alla som känner mig vet att jag gillar mat. Jag älskar mat faktiskt! Jag vägde mig nu och höll på att få en chock. Va i helvete?! Det är inte meningen att jag ska gå ner i vikt, jag har liksom inte så mycket att ta från. Fasen fasen fasen.

Jag gillar inte smör. Nu överväger jag dock att sätta mig och slicka på en smörklump. Det konstigaste är också att jag är hungrig nästan hela tiden. Jag känner att jag behöver mat men kan inte få i mig maten när jag väl försöker. Är det någon som varit med om detta som har något tips på vad jag kan göra? För jag är rätt trött på det här. Det resulterar ju i att jag går omkring och är trött precis hela tiden och orkar inte ta mig för någonting. Jag har mörka ringar under ögonen och ser tio år äldre ut än vad jag är. That's not really me. Where's me now?

Idag drömmer jag mig tillbaka till dagis. Då, när ens största problem var om någon tog ens cykel eller gunga. Eller kanske ville leka med någon annan. Fast allting är relativt och det var stora problem då.

I've got bad cramps today. Dessutom sitter jag och sammanställer dokumentet från helvetet. Det tar liksom aldrig slut. Jag sitter och läser igenom alla våra gamla mail från projektarbetet och blir arg på nytt. Har inte ätit något annat än nyponsoppa på hela dagen och jag fattar inte hur jag ska orka. Och en konfrontation is bound to come. Jag vill ha ett par frågor besvarade. Det gäller säkert någon annan också.

Men. Jag ska fixa det här. Och sen ska jag fika med Krellen/L1. Och senare ska jag leka tjuren Ferdinand, utan att stångas. Imorrn är det officiellt sommarlov. (Eller ja, när jag skickat in den här jättetexten till examinator/handledare.)

Tah-tah.

Jag börjar se slutet på det här nu. Lid veckan ut Cicci så ska allting ordna sig. Förhoppningsvis ordnar det sig BIG TIME. Time will tell.

Det är någonting annat som börjar hända också. Något än mer positivt. De senaste dagarna har jag mått bra (om vi bortser från att tjafs i vår projektgrupp då, vi lämnar det lite). På riktigt. Jag har nästan en pirrande känsla i kroppen av välbehag. Det här ska nog fixa sig. Det känns också som att jag, för första gången på länge, nu kan se bortom mina krossade planer. Istället för att tycka att det är synd att de inte slår in ser jag möjligheten till att göra något mycket bättre av all min ledighet, och närmaste framtid. Jag har en massa folk som stöttar mig och jag fattar inte att jag inte uppskattade det såhär tidigare.

Det kommer att gå bra för mig. Jag har fler möjligheter nu än jag hade förut. Även fast jag inte såg det så då. Men att ha ändrat syn på det hela hjälper mig något otroligt. Saker känns roliga igen. Just idag. Imorgon kan det vara annorlunda. Känslomässig bergochdalbana verkar vara lite min grej den här våren/sommaren. Äh. Rock on!

WTF?
Träningsvärk? I vaderna? Från en jäkla promenad + gungning. Öh.. gunga... I alla fall.
Vaknade idag och trodde att jag hade haft kramp under natten eller något men insåg snart att det förmodligen var träningsvärk. AV EN PROMENAD! Goddamit. Och idag ska jag gå en massa också, men det är bara för att jag ska få gratis glass! Och för gratis glass drar jag gärna på mig lite extra värk.

Sen blir det till att skriva ut alla våra trycksaker, både de som ingår i projektet och de som ska vara till montern. Fasen vad det ska bli spännande! Yey!

Today is a good day. Tror jag.

Jag skulle åkt till Mariestad ikväll för att titta på Eurovision med Joni, Jesper och folk. Hade jag tänkt. Det blev dock inte riktigt så. På eftermiddagen idag brast det för mig. Allting kom på en gång och hela familjen har gått och varit sura på varandra, mest på grund av det rådande läget. Det slutade med att jag bara satte mig ner på golvet och stortjöt. Jag vet inte hur länge. Ni vet, såndär ordentlig gråt så att man nästan inte kan andas mellan varven.

Relationer som går fruktansvärt fel, projektdeltagare som beter sig fruktansvärt fel, sjuk farmor, dödsfall bland vänners anhöriga, flytt iväg härifrån, brist på pengar, tid och vänner. Dessutom är sommaren på väg. Den där sommaren jag hade så mycket planerat. Den där sommaren som skulle bli SÅÅÅ bra, blir inte alls på det sättet nu. Jag hinner inte med mig själv. Jag funderar inte över hur jag känner eller varför jag känner som jag gör. För jag hinner inte det. Jag går bara omkring och är arg och sårad från flera håll och kanter. Jag försöker blockera ilskan och vara snäll och trevlig ändå. Och det blev bara för mycket.

Så jag missade bussen till Mariestad. Och alla i Skövde verkar ha planer på annat håll. Och det är för sent för att sätta sig på ett tåg till Jönköping eller Göteborg. Jag borde egentligen gå och lägga mig men hur kul känns det klockan åtta en lördagkväll?

 

Jag hittade några bilder från bättre tider. Fast de beskriver ändå hur jag mår just nu. Jag kör på som en ångvält men har egentligen inte ork till det. Jag behöver någon som tar hand om mig just nu. Som förr.

Alltså. Om vi bortser från smärtan i mitt bröst och mitt allt snabbare slående hjärta och min yrsel och min skakighet så mår jag rätt bra. Eller, bättre än på länge.

Saker har verkligen vänt. Saker i min hjärna har vänt. Just nu i alla fall. Vi är så begravda i projektarbete och dylikt att jag inte hinner tänka. Knappt. Flytten har jag inte packat något för. Alls. Skit samma, jag får väl ta med vad jag kan. Det är ju ändå inte så jättelångt att åka hem och hämta mer. Fast jag måste köpa en soffa... och skaffa internet.

Fast just nu koncentrerar jag mig på utskrifter av trycksaker, projektrapporten, redovisningen och utställningen och sedan projektrapporten igen. Bra att ha saker att göra antar jag.

Förutom allt jag skrev om först så mår jag bra. Jag mår bra i tankarna. Och i sinnet. Fastän jag är arg på mig själv. Men det får jag nog leva med. Det vill säga, om jag överlever det här!

Jag börjar komma ur någonting nu.
Något jag trodde skulle ta mycket längre tid innan det ens började försvinna.
Mycket längre tid.

Det här två-tänket.
Jag har de senaste åren alltid haft två-tänket i huvudet.
Alla beslut jag har tagit har varit grundade på oss och vi.

Det kommer hänga kvar ett bra tag. Jag vet det och får acceptera det.

Men det är dags att jag börjar tänka på mig själv.
Bara mig.
Ta beslut utefter vad jag vill, utan att ta hänsyn till vad som är lämpligt eller för att göra någon annan glad.

Mitt liv är mitt nu. Bara mitt.
Och du behöver vara en jäkligt bra person för att jag ska vilja dela det med dig.
Vem du än är. Jag känner mig ganska bränd just nu.

Det har nu gått över ett dygn sedan jag senast fällde en tår.

En personlig seger.
Ett första delmål.

Som första blåbärssoppan i Vasaloppet. Ungefär.