Min mamma är vigare än mig. Min mamma fyller sextio om nån dag, jag är tjugotvå. Vafasen?

Vi kom in på ämnet med vighet på nått underligt vänster och mamma ställer sig då med raka knän och nuddar sina tår med fingerspetsarna. Det har jag ALDRIG kunnat. Inte ens när jag idrottade. Jag visar detta för henne. Sedan visar jag att jag heller inte kan sätta mig på golvet, sära på benen (ja jag vet hur det låter) och sedan nudda båda fötterna med båda händerna. En i taget går bra, men inte båda samtidigt. Mamma sätter sig ner... och gör just det. Det har jag aldrig kunnat heller. Ever.

Mamma försökte trösta mig med att det nog handlar om vilka slags muskler man har och hur ryggraden ser ut. Men jag tror henne inte. Jag tror att hon är gymnast i hemlighet. Och jag är ett kylskåp, inte i hemlighet.

Veckans mest lyssnade:

Alltså, kul att bara en bild är i färg. Kanske inte är så konstigt iof. Men ändå. Nästa vecka blir det ändring. Kan jag ju intala mig själv. Det blev en del franskt den här veckan även om det bara är Serge Gainsbourg som är med bland bilderna. Jag kanske kände mig lite fransk...

 

...and it won't wait fo me.
Älskade Stones-pojkar.

 

Jag borde varit där. Varit med då. Tycker jag själv. Damn time.
Vilket mini-problem egentligen... suck.

Jag skrev på facebook tidigare idag att det ändes som att min kropp höll på att gå sönder. Det var för att jag är sjuk.
Nu känns det som att den håller på att gå sönder på ett annat sätt.
Jag försöker göra saker bättre. Men det backfires mot mig varenda gång. Jag orkar inte. Jag går och lägger mig. Godnatt.

Ibland blir jag så rädd för livet. Eller... för slumpen.

För första gången på länge lyssnar jag på Monty Pythons Look on the Bright Side of Life. Jag sitter även och läser på http://david-gottlieb.blogspot.com/ vars skribent avled för bara någon vecka sedan. Det är mycket tragiskt att läsa hans sista inlägg och de berör och upprör saker i mig. När jag scrollar neråt ser jag plötsligt att han postat en video. Monty Pythons Look on the Bright Side of Life. Jag bara stannar upp. Texten sjungs ut ur högtalarna. Inte ens tankar flyger runt i huvudet på mig. Jag bara stirrar. Vad är det jag ser och hör? Jag stänger ner fort som fasen och undrar vad det är livet försöker berätta för mig...

Mamma och jag äter mitt favoritknäckebröd Leksands normalgräddat. Pappa sitter brevid.

Jag: Alltså, så himla tråkigt att alla knäckebröden var trasiga!
Mor: Ja jag såg det...
Far: Var de knäckta allihop?

Idag hände det något underligt. Jag kom hem till Skövde med tåget och blev mött av Erik på stationen. Sen gick vi på stan. Jag köpte inte en enda grej. Däremot shoppade Erik loss ordentligt och jag agerade smakråd/packåsna. Sen gick vi och fikade och jag orkade inte äta upp min chokladboll...

När vi sedan hade kommit hem kändes det jätteskumt att komma hem med flera kassar utan att en enda pinal i dem var min. Gång på gång slog samma tanke mig: "Ooh jag måste kolla på det jag köpt!". För det vill jag gärna göra när jag köpt nya grejer. Jag vill beundra dem lite och känna mig nöjd över mina spenderade pengar. Men varenda gång tanken slog mig fick jag slå ner den med att ingenting i kassarna var mitt. Mycket underligt. Jag tror inte att Erik känner så varenda gång jag kommer hem med femtioelva kassar...

Det jag lyssnat mest på v. 45
Detta är inte så intressant för någon annan än mig, jag vet. Men jag tycker att sånt här är roligt att komma ihåg. Plus att jag nästan skäms över bredden på det där... Simon & Garfunkel och Slayer brevid varandra... roligt.

 

Så, då var det fars dag igen. Far han fick fyra trisslotter, enligt reklamen skulle man ju ge far femtio lakan i tjugofem år eller vad det var men... några femtio lakan blev det inte. Det blev femtio kronor i stället. Inte helt fel det heller. Jag menar, det är ju typ fyra liter bensin! Ehm.

Sen drog jag med den där farsgubben till skivmässa på Valhall. Jag behövde skjuts och sällskap. Han ställde upp. Jag letade egentligen efter Halvfemhuset på vinyl men hittade en massa annat skrot istället. (Jag hade Halvfemhuset när jag var liten men min älskade mor skickade i väg den vid ett tillfälle i tron om att jag aldrig tänkte lyssna på den mer... och nu har jag den bara på CD.) Så, om någon har en Halvfemhuset på vinyl och vill bli av med den kan jag mer än gärna agera adoptivförälder!

Det blev tre andra skivor istället. Trazan & Banarne och It's Only Rock'n'Roll har jag sedan tidigare på CD (Trazan & Banarne-skivan har jag på både CD och kassettband men det kan inte hjälpas... jag är beroende av dem.) Transformer var verkligen inte en dag för tidigt...

 

Så, nu blir det förmodligen till att placera mig i min soffa, plugga och låtsas att jag är Lou Reed samtidigt...

Ibland blir man så rosenrasande arg att man inte vet var man ska ta vägen. I alla fall jag.

Sedan möter man någon, någon som är lite äldre och erfaren och har varit med om i princip samma sak - och anpassat sig. Att tala från hjärtat, att tala sanning och faktiskt ge lite medkännande.... sådant lugnar ner mig och tar ner mig på jorden igen. "Gå hem och bryt av några pennor eller något." Men alla mina pennor är fortfarande hela.

Det är bra med erfarenhet, jag säger bara det.

Jag ligger i en soffa och kikar på TV, mamma ligger i den andra och sover.
Jag nyser. Mor flyger upp i sittande ställning.

Jag: Förlåt
Mor: Vad var det?
Jag: Vilket då?
Mor: Ett ljud!
Jag: Jag nös?
Mor: Nej, det var det inte.
Jag: Joo, jag NÖS och du vaknade.
Mor: Jaha... (och lägger sig ner i soffan igen)

Efter några minuter nyser jag igen, mamma reagerar på samma smått våldsamma sätt.

Mor: Vad var det? Nått ljud!
Jag: Jag nös igen.
Mor: Nej.
Jag: Joo, vafan jag NÖÖÖÖS!
Mor: Öh... jaha... (och lägger sig ner once again)

Man har det inte lätt alltså. Mamma tror att jag ljuger om att jag nyser. VARFÖR skulle någon ljuga om det? :P