Veeeeeem har kallblodigt mördat tre getingar ikväll!?
    Jo jag. Jag är lite halvstolt faktiskt. I min värld är de de enda djuren utan något som helst värde. Ändå får jag (efter mitt första glädjerus då jag hoppar och skriker) dåligt samvete. Illa. Men.. det är getingar.

Jag.. har.. lite ont i magen. Jag har mycket att tänka på. Jag ska begrava mig i min hjärna i några dagar och inte komma ut. Inte speciellt mycket i alla fall.

(Förresten har jag blivit faster igen! Världens minsta lilla tjej kom ut för två dagar sedan, alldeles för tidigt, och kände inte ens för att väga två kilo. Liten tös det där. En liten Filippa. Ska kanske hälsa på henne på sjukhuset imorrn. Hon måste stanna kvar där ett tag med tanke på att hon är i miniformat.)

Samma bikinibekymmer idag. Isch. Jag har fått protester mot det jag skrev. Jovisst. Men jag ser saker själv. Och jag stör mig. Och jag gillar inte mig själv halvnaken.. när någon annan ser mig.


I alla fall. Det gick en film på SVT inatt som hette Night on Earth. Det var bara jag och pappa hemma som tittade på teve och vi kom in när halva filmen redan hade gått. Ganska snart insåg vi vad den handlade om och båda resonerade "Vad häftigt." Filmen handlade kort och gott om fem taxibilar i fem olika städer under en och samma natt. Los Angeles, New York, Paris, Rom och Helsinfors. Taxichaufförernas öden och deras intressanta passagerare. Dialogen var ibland bara rapparkalja (taxichauffören i Rom var genialisk!) och ibland djup och berörde kärlek, liv och död. Den var riktigt bra och lämnade stort avtryck i mig. Skrattade så jag nästan kiknade ibland och blev nästan rörd till tårar senare. Den var från -91. Knepigt att man aldrig sett den tidigare. Måste se Los Angeles och New York också.. missade dem.

Värmebölja. Ingen annan klädsel än bikini rekomenderas om man inte vill fullständigt förgås. För mig i alla fall.
    Men vilka komplex det växer upp inom mig!
    Jag gillar verkligen inte att ha bikini på mig. Man visar allt. Jag gillar inte allt. Jag gillar inte mycket alls faktiskt. Känner mig blek, ful, tjock och oproportionerlig. Varför i hela fridens dagar känner jag så? Så himla ful är jag väl inte.. tjock är jag inte heller och oproportionerlig.. är vi inte alla det? Blek, det skiter jag egentligen i.. förutom när jag får på mig bikinin då jag känner mig så ful. Men vad ska jag göra när det känns som att jag dör med minsta lilla plagg till på mig?
    Jag kan titta mig i spegeln och tycka att "Nja.. jag ser inte så farlig ut." Men så fort jag kommer utanför dörren hemma så skäms jag och känner mig.. tja.. inte vacker. Illa. Kläder är allt bra ändå.

Jag köpte en plattång när jag var på stan igår. Båda mina föräldrar tittade på mig som om jag hade tappat förståndet när jag berättade det för dem. "Menar du att det ens kan bli plattare än sådär?" Eh.. eh.. Jag vet inte! Vilket jäkla infall!! Femhundra spänn. Jag tänkte.. de dagarna luggen inte vill vara med riktigt. Äh. Jag vet inte. Det var nog dumt.


Jag har funderat en massa på det jag fick höra när jag var på KSS i torsdags. Att mina lungor var nere i hälften av sin normala funktion förra veckan. Det skrämmer mig. Tänk om de hade klappat ihop totalt? Det kändes ju inte långt därifrån. Tänk om jag inte hade gått till vårdcentralen när pillren inte hjälpte? Tänk om.

Dom tror
och hoppas
att det är Yoko

Det hoppas inte jag...
Älskade älskade hon.
Jag hör henne nu genom dörren..
Hon står där inne alldeles själv och kan väl inte alls förstå varför hon är deporterad dit
eller varför mamma och pappa kommer i omgångar och besöker henne
när det alltid har varit jag som suttit i långa sessioner med henne när hon vart där inne

Ursch.
Jag kan inte beskriva bättre hur jag känner. De har ingen aning om vad som är fel på mig. Inga prover hade visat något och undulatprovet tar flera veckor. Om det inte är fåglar jag är allergisk emot, då har de återigen ingen aning och måste gå ner i lungorna och gräva. Jag vill inte. Men jag vill heller inte vara utan min bästa tjej. Ursch. Ursch!!

Päronen tyckte jag behövde komma ut lite. "Dra ut med bilen, ta med fika? Ska du med?" Klart jag skulle med. Det känns som att jag bara sover och sover. Ändå, för första gången på flera år känner jag att jag är någorlunda utvilad. Faktiskt. Konstig känsla. ÄNDÅ hinner jag inte med allt.
    Vi satte oss i alla fall i bilen, trotsade de mörka molnen och satte av mot Forsvik och kanalen och slussen. Vi åkte in på småvägar där vi knappt aldrig varit förut, bara för att det var kul. Vi kom fram till slut i alla fall. Köpte biggaråer av en tjej som sålde från sitt eget träd. Hon hade fått det trädet när hon var liten och så här års svämmade det över av bär. "Men jag tycker inte speciellt mycket om dem..." Så mycket bättre för oss andra som får köpa dem :)

Båtar, båtar, vatten. Kafferast med bullar och saker vår granne bakat åt oss. Hon är galen. Bakar hela dagarna och ger bort en massa till oss. Sen kommer en Norsk segelbåt med världens nervösaste norrman ombord. Alla som var i Forsvik samlades vid slussen. Dagens underhållning. Norrmannen sprang fram och tillbaka i båten, pekade, funderade och kliade sig i huvet. Frun bara stod brevid och log. Efter säkert en kvarts funderande och pekande vågade han sig in i slussen. De två barnen som var inne i båten försökte gå upp på däck. "NI GÅR NER! GÅ NEEER!" skriker norrmannen. Frun står fortfarande på kanten och ler. Norrmannen springer och placerar ALLA fendrar från babord sida på styrbord sida. Och inte nog med det, han hänger en planka längst ut för att skydda fendrarna! Jag höll på å dö av skratt. Sen sprang han och vevade, vevade, kikade, snubblade, tappade skorna.. oj oj oj. Den andra båten som var i slussen samtidigt kördes av ett ungt par. De tittade på sin båt, allt var okej, sen tittade de på norrmännen. De var verkligen roliga! Hans älskade båt. Å så snygg var den fan inte.

Jag skrev detta på bilddagboken först och jag orkar inte skriva allting en gång till så jag kopierar. Shit the same. I want it here.

Jaha. Det är nått fel på mina lungor, okej. Inte ens den "äldre, erfarne lungläkaren" kunde ge svar på vad det var. Nånting syns på röntgenplåtarna som inte ska vara där. De tappade mig på åtta rör med blod idag (och fem igår så jag borde vara ganska tom på blod vid detta laget), grävde i halsen på mig för att få prov från tonsillerna, stoppade in en pinne i bihålorna för att få bakterieprov och tårarna sprutade på mig. Jag är så klen när det gäller sånt där och jag skäms över mig själv. Jag är så fjantig.
    Jag har blivit sjukskriven från jobbet och åkte dit idag för att lämna papper. Inte så kul. Jag vill ju jobba. Jag behöver jobba. Men jag får inte anstränga mig. Jag har ont nu. Jätteont. Och jag hostar. Har fått antibiotika (i flytande form eftersom jag fick panik när läkaren sa "kapslar") så det blir inte varken sol eller alkohol för min del på ett tag.
    Dessutom får jag inte träffa älsklingsbruttan Yoko. Min gullungeundulat står instängd i badrummet och jag får inte gå dit på några veckor. Hellre det än att lämna henne till någon annan hon inte känner. Nu hör jag ju henne i alla fall. Detta är för att utesluta möjligheten att jag är allergisk mot henne eller att jag fått nån parasit. VA!? Tro att jag inte skulle tåla henne? Vad ska jag göra nu när jag är hemma sjukskriven då? Att leka med henne är ju det jag gör!
    Jag ska tillbaka om en vecka och röntga igen. Jag hoppas att de inte gör nån magnetröntgen igen för det dära kontrastmedlet man får innan.. det var verkligen ingen behaglig upplevelse...

Fy bubblan vad jag är ledsen. Mina ögon är alldeles svullna och gråten sitter i halsen hela tiden. Fy fan.

Sitter nu hemma, jäkligt glad över att jag bestämde mig för att åka hem och inte stanna kvar som läkarna ville. Mor och far är hemma, Yoko är arg och morgontrött och jag har duschat med eget schampoo och har fått välja kläder själv. Dessutom sover man alltid skönast i sin egen säng. Tänk att vakna upp på sjukhuset alldeles ensam och inte veta vad det ska bli av dagen. Nej, fy.
    Nu väntar jag bara på att de ska ringa från KSS och säga när jag ska vara inne. Sen ska jag träffa en "äldre, erfaren lungläkare" som ska försöka lösa det mysterium mina lungor har blivit. Jag är ganska skraj. Man tror alltid det värsta. Men folk har varit underbara och det är många personer jag ska ringa idag när jag vet vad det är som gäller. Puss på er alla!

Jag är lite ledsen. Den här dagen har varit jävligt omtumlande.
    Det började med att jag kände att min påstådda lungsäcksinflammation inte hade blivit bättre. Jag ringde till vårdcentralen (när jag var på jobbet) och fick komma dit på deras öppna mottagning. Att ge mig en tid gick inte. Där lyssnade i alla fall en läkare för tredje gången på en dryg vecka på mina lungor. Den ena hördes lite sämre än den andra och hon kunde inte ge mig nått besked. Hon skickade mig till röntgen på KSS. Åkte dit. De röntgade mig och jag fick vänta. Efter en stund kommer en läkarsnubbe ut och säger till mig att han har hittat flera små blodpoppar i mina lungor. Jag får gå till akuten. Där tar de en miljon prover och tester.. och lyssnar på lungorna för fjärde gången. En ny läkare kommer och säger att de måste skicka mig på magnetröntgen också. Så jag sov i en timme och fick sedan gå dit. De placerade en makapär i armen på mig och var elaka. Sen sprutade de i kontrast-bös och jag ville brinna upp inuti. Sen in i en såndär rund, roterande röntgenmaskin. Klart. Tillbaka till akuten. Satt där i en evighet. Sen fick jag ett rum och en läkare pratade med mig och lyssnade på mina lungor för femte gången på en dryg vecka.. The good news: det var inte blodproppar. The bad news: de hade ingen aning om vad det var. Nånting har förändrats/bildats på mina lungor och de vet inte vad. De ville behålla mig under natten men jag ville bara hem och gråta. Hade ingen med mig under tiden, hade fått åka från jobbet och mor och far var på semester långt bort. Ville inte oroa dem men jag var ju tvungen till slut att berätta vad jag hade för mig. Jag kände mig så elak. De har nu avbrutit semestern och är påväg hem samtidigt som jag skriver detta. Bara för att jag MÅSTE BLI SJUK precis när de är borta och ska njuta och ta det lugnt. Jag har gråtit jättemycket. Mest för att jag känner att jag förstör. Både på jobbet och för föräldrarna. Och för att de har stuckit hål på mig en miljon gånger idag och jag dör av att titta på en pekpinne, penna och allra mest- en nål.
    Och för att de förra veckan fick mig att tro att jag hade en inflammation som skulle gå över bara jag käkade piller i en vecka. Jag har inte råd med allt det här! Ursch. Jag är inte så ledsen längre. Är mest arg och har dåligt samvete. Ska tillbaka till KSS imorrn så jag har fått sjukanmäla mig. Doktorn tyckte absolut inte att jag skulle jobba.

Men sen finns det människor. Människor som gör allting lite bättre när man mår dåligt.

Dagens bästa.. hittills.. är Head Off Limited Edition. Jag älskart! Vilken grej. När Hellacopters fick höra om ett företag i Tyskland som gjorde skivor som gick att spela i vanlig stereo på ena sidan och i vinylspelaren på andra så nappade de direkt. Jag med. Skivan var inte direkt billig men ibland får man unna sig sånt där. Jag har inte testat den i vinylspelaren än men jag ska. Det är så.. läckert.


En annan bra grej - jag orkade ta guldstatyn i Kazakstan igår! Nu har jag i alla fall alla Rewards från TR Legend. Känns bra, känns bra. Ska ge mig på Time Trials nästa.

Spela, spela.
    Perfekt syssla för en sjukling. Att ta alla missade statyer. Har en kvar. Guldstatyn i Kazakstan. Den är i slutet av banan.. och den banan var verkligen skittråkig så jag vet inte om jag orkar ta itu med det nu. Vi får se. Pang pang.

Vaknade kl 10 av att mamma smög in i mitt rum med ett stort glas vatten och en orange tablett. Hon menade på att jag skulle knarka lite. Visst. Tog mig efter det upp och fick i mig lite frukost. Sen somnade jag igen och sov till kl tolv. All min lediga tid går numera åt till att sova. Inte så kul.
    Jag visste att Carro skulle ringa nån gång så jag hoppade in i duschen. Precis när jag var klar ringer min telefon. Var dyngsur och kände inte för att gå ut ur duschrummet. Mamma springer in.

"Det ringer!"
"Jag vet det. Vem är det?"
"JAG VET INTE!"
"Men kolla det då."
Mamma kollar på baksidan av mobilen.
"Hur gööör man!?"
"Vänd på den mamma."
Mamma vänder på telefonen.
"Morr.. vänn.."
"Jag ringer upp henne."

När jag kom ut ur duschen sen tittade mamma på mig. "Vad är en morw?" Jag skrattade lite. Hon kändes som en liten femåring som är nyfiken på världen.

Jag ringde upp Carro 5 min senare men hon svarade inte. Hon var säkert i duschen.

Så har jag kommit in på Högskolan i Jönköping då.
Svarade ja.

Jag är här. Jag mår inte så bra bara. Kunde inte andas. Det började göra ont och jag började hosta. Då gjorde det ännu ondare. Ringde vårdcentralen. Ville inte hjälpa mig. Jag tycker de kan gå å dö. Jag får aldrig hjälp där så varför försöker jag? Ringde till sjukvårdsrådgivningen för jag ville ha en tid på jourcentralen. De ville inte heller ge mig nån tid. "Så du tycker att det är så viktigt så du behöver en tid redan ikväll?" trots att jag hade förklarat vad jag jobbade med och att det inte gick längre. Jag orkar inte sköta mitt arbete och om det var något smittsamt vill jag ju inte gå omkring och smitta de gamla! Så efter övertalning fick jag en tid på Jourcentralen.
    FEM TIMMAR var vi på KSS. Först på jourcentralen då där de tog en massa blodprov på mig, lyssnade på lungor och hade sig. Den dansk-norsk-pakistaniske läkaren som hjälpte mig påstod att eftersom jag äter p-piller och umgås med rökare antagligen kunde fått en blodpropp i lungan. Och det sa han bara sådär! Som att det inte var nånting. Han tyckte att jag skulle försöka få alla kompisar att sluta röka. Jag tyckte istället att han skulle hjälpa mig.
    De skickade vidare mig till akuten där de tog blodprov igen (min stora fasa!), satte EKG, kollade puls/blodtryck. Det var lite högt. Som vanligt, sa jag. Sen fick jag en läkare som lyssnade på lungorna igen. Han var mycket trevligare och jag förstod vad han sa. Han trodde lungsäcksinflammation. Sen fick jag gå. Men innan det skulle de ta ETT TILL blodprov. Lottas pappa jobbade. Han frågade glatt "Får jag göra det!?" och de andra sa att det var okej. Och jäklar. Det kändes inte ens. I andra armet gjorde det så ont att tårarna rann på mig. Har fortfarande ont i den armen. Men inte andra. Lottas pappa är bra. Han ska ALLTID få ta blodprov på mig!
    Jag har i alla fall gått å skaffat piller. Kan fortfarande inte andas och det gör ont och jobbet blir tungt. Men förhoppningsvis blir det bättre. Krya på mig.

Sådär. Årets festival är avklarad. Det verkar bara bli en festival i år med tanke på att de flesta redan varit. Det gör inget. Det var varken skitkul eller långtråkigt, det var helt perfekt. Vädret var aningen för varmt men hellre det än konstant spöregn. Trevlig stämning, trevligt folk, trevlig musik. Allt var där. Det bästa var de två pauserna hos min moster uppe i skogen, ett par mil utanför Arvika. Hon bjöd på mat, glass, kaffe och kakor. Bäst i musikväg var Sagor & Swing och S.P.O.C.K tycker jag. De sistnämnda var jäkligt roliga att se eftersom det var deras 20-årsjubileum. Out there och Never Trust a Klingon var bäst av låtarna. Sagor & Swing var också extra roligt. De lade ju ner 2004 men.. helt plötsligt spelar de på Arvika! Haha. Så jäkla kul.

                      
 

Sådär. I morgon bitti, tidigt som fan, åker jag och Gustav till Arvikafestivalen. Vi tänkte att vi inte behövde stressa. Gustav sa att "Det är väl inget man vill se som spelar först på torsdagen ändå." och jag höll med. Ack så fel vi hade. Det bandet jag huvudsakligen åker dit för att se.. spelar först på torsdagen. Däm däm däm. Fast nu har vi i alla fall varit och handlat. Knäckebröd och mjukost. Festivaldiet. Bäst.
    Jag ska försöka ta lite bilder å så men det blir antagligen mest inne på campingområdet. Det kan vara svårt att plåta på spelningarna eftersom min display fortfarande är hopplöst trasig. De hade inte fått in min beställda kamera än. Bror min skulle hämta den i helgen förhoppningsvis. Det är bra med kontakter!

Puss på alla! Jag kommer hem på söndag!

Fan. Jävla kvinnosjukdom. Varför? Kan nån hitta en bra anledning till att migrän finns? Jag gick å lade mig igår med en pulserande men lätt huvudvärk. Trodde att jag hade druckit dåligt så jag hävde i mig en massa vatten och inbillade mig att jag skulle kunna sova bort det. Vaknade idag och framför ögonen blandade allt ihop sig till en röra, ljuset exploderade i huvet och balansen hade försvunnit långt bort. Jag försöker få i mig frukost. Yoghurt med müsli. Müslin exploderar i munnen på mig och det känns som att öronen ska ramla av. Lägger mig i soffan och bara gnyr. Mamma tvingar i mig en alvedon och en massa thé. Ibland är min mamma så bra att ha. Hon är bäst. Mamma påstår att jag har ärvt hennes migrän, för den uppenbarade sig på ungefär samma sätt. Hennes har nu har växt bort. Så om fyrtio år kan jag kanske räkna med att vara av med den.

Nu känns det bättre i alla fall. Värktabletter är min räddning. Och ni som känner mig ordentligt är väl medvetna om min anti-värktabletter-attityd. Huvudet känns inte längre som att det ska sprängas utan snarare som om pannan vore fylld med sten. (Men hellre det än smärtan.) Jag som skulle göra saker idag. Suck. Jag har lovat att stanna hemma. Återigen är jag tacksam för min mamma. Hon får mig att göra eller låta bli att göra saker när det behövs. Hon kommer hem snart igen för att pyssla om sin sjuka dotter. Häromdagen var hon och köpte allergitabletter åt mig också så att jag ska sluta nysa. Det har jag ärvt från pappa.

Jag är mina föräldrars dotter.