Nej, inget har ändrat sig på host och nys-fronten. Det är detsamma som förut, förutom det faktum att min hals verkligen börjar göra ont nu. Det gör inget.

Dagens visdom - spruta aldrig tandkräm i ögat på dig själv.
Jag gjorde detta på jobbet. Jag skrek och den stackars tanten som jag hjälpte fattade ingenting, hon såg ju inte att jag hade fått tandkräm i ögat. Sen kändes det ju dumt att stå där och skölja ögat i deras handfat i evigheter så jag försökte bara tafatt gnugga bort det ur ögat med handen. Hrmpf. Det sved och tårade sig i ögat resten av dagen. Försök att hålla er borta från att göra samma sak. Det var inte alls något trevligt.

Igår var jag ute med mamma och pappa vid Spiken och käkade glass, tittade på båtar (eller, jag och pappa tittade på båtar, mamma tittade väl mest på folk) och köpte sik. Sen åkte vi hem och åt siken.
Fan vad gott det var. Ville bara säga det. Sik is good.

För hade man det, eller snarare, hade jag det så skulle de ligga på golvet vid det här laget, upphostade. Mina grannar är säkert galna på mig vid det här laget. Och jag är galen på min hals, lungorna och luftrören och allt vad det är. Mamma är också sur fast det är för att hon är rädd att jag ska få lunginflammation för hundrafemtionde gången. Det gör ont i lungorna när jag går också men det behöver vi inte bry oss om. Jag är nog frisk tills på måndag. Synd bara att jag ska jobba lördagkväll och sen upp igen klockan fem för att jobba på söndag.

Detta har blivit ytterligare en klagoblogg. Jag lovar att denna inte ska bli lika hemsk som den förra. Jag tänker bara gnälla här. Det är det jag gör bäst. Gnäller. Fast, har man inget positivt att säga kanske man inte ska säga det alls. Det kanske är bättre att hålla tyst? Nah.

Solen skiner i alla fall! Inget stövelväder idag inte. Så snart får jag nog ta och stövla ut (utan stövlar) och plåga mina onda luftrör en liten stund. Allt för den nedrans sommaren!

Nu har jag skapat en blogg här med. Jaha. Det är Lottas fel. Helt och hållet. Här går hon och skapar sig en blogg på det här stället och skickar till mig för att jag ska läsa. Hon har inte haft den så länge, jag är bland de första som får reda på det. "Jag har också en blogg" slänger jag då ur mig. Det är ju sant. Jag har en. En hemsk en. En privat som inte så många vet om. (OK, vet om att den finns kanske, men inte adressen.) Jag har en blogg där jag skriver mina innersta känslor. Inte allt, men mycket. Det är allt jobbigt jag måste skriva av mig. När jag är sårad, när jag är arg och ledsen och när jag är besviken. Man borde inte läsa den om man vill hålla sig frisk och glad. Ändå säger jag "Jag har också en blogg". Attans. Jag skickar adressen, fast jag ber alla som vet om bloggen - sluta läs om ni nu gör det. Den är inte nyttig alls. Tillåmed jag blir ledsen ibland när jag läser den. Tur att jag inte skriver så ofta.

Jag får börja skriva här istället. Jag ska skriva om vad som händer på dagarna. Som Wil Wheaton. Hans blogg är trevlig. Speciellt när han lägger upp roliga bilder och fakta från hans Star Trek-tid. Nääääääej, nooouuu kåååoom jaaaaooog noooouug eeiiin pååååååooo eeeeiiitt sseeeidouuspåååwwwwr. Eh eh eh he. Alltså, Lennart. He's lovely.