Nu har jag för fanken suttit hela långa dagen med min engelska. Ska skriva min tenta på torsdag och jag har en massa politiska och fackliga ord att lära mig. Visst, kunna dem är inte så svårt men man ska förklara dem på engelska också.
Litigation - Ööööh... law suit?
och sen kommer
A law suit - Ööööh.. litigation?
Sen ska jag argumentera, jämföra analysera och diskutera religion, politiska system och kulturer mellan Amerika, Storbritannien och Sverige. Jättekul. Jag tänkte ju att det skulle vara roligt att läsa engelska, det var enda anledningen till att jag tog de där kurserna.. jag borde tagit grammatik istället, fast det tog jag inte för att det var tråkigt. Haha. Oh God.

Så nu har jag proppat mig full med chips så att jag mår illa och så har jag sprängt trummhinnorna med The Who. Ny energi. Jag orkar nog sitta en stund till.

One afternoon a big wolf waited in a dark forest for a little girl to come along carrying a basket of food to her grandmother. Finally a little girl did come along, and she was carrying a basket of food.
"Are you carrying that basket to your grandmother?" asked the wolf.
The little girl said, yes she was.
So the wolf asked her were her grandmother lived, and the little girl told him, and he disappeared into the wood. When the little girl opened the door of her grandmother's house, she saw that there was somebody in the bed with a nightcap and a nightgown on. She had approached no nearer that twenty-five feet from the bed, when she saw that it was not her grandmother but the wolf, for even in a nightcap a wolf does not look any more like your grandmother than the Metro-Goldwyn lion looks like Calvin Coolidge. So the little girl took an automatic out of her basket and shot the wolf dead.

Moral: It is not so easy to fool little girls nowadays, as it used to be.

Den här hittade jag i en av mina engelskaböcker.. fy vad jag skrattade.

That's a real good looking boy, behind blue eyes I can see for miles - my generation, the kids are alright but I don't even know myself.

Jag sitter och lyssnar på The Who och jag är extremt avundsjuk. Jag vill också sjunga som Roger Daltrey! And I know if I don't I'll go out of my mind. Hans röst är helt fantastisk.. jag brukar komma på det ibland när jag inte lyssnar så mycket på älsklingsMickJagger. Jag har suttit och skrikit Behind Blue Eyes, Real Good Looking Boy och Who are You.. men det funkar bara inte. Jag får inte till det där mäktiga halvhesa som bara han får till. Avundsjuk!

får jag nog åka till jobbet idag. Kanske. Nej nu svamlar jag. Alltså jag är så jäkla ledsen, arg och sårad sedan i helgen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Men det var i alla fall inte jag den här gången. Men det där.. det var verkligen det sista jag behövde just nu. Jag orkar bara inte mer.
    Jag har i alla fall börjat käka rosenrot nu. Jag hoppas verkligen att det har någon inverkan för jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill bara slå sönder saker hela tiden. Det ska bli bättre nu har jag bestämt. Tillåmed jobbet kändes lite lättre igår. Det kan ju ha varit tankens kraft men ändå. Jag tror och vill att det ska hjälpa mig att bli glad igen. Jag vill ha orken, energin och livsglädjen tillbaka. Jag vill verkligen kunna bli glad igen. Inte bara på ytan.. sånt som inte går in i kroppen och försvinner efter två minuter.

Sen var jag på 20-årskalas och Bonnaphesten på kåren i helgen. "Jag ska ta det lugnt ikväll för jag ska jobba imorrn." Yeah right. Två öl för 25 spänn. Hallå. Att det inte rann ut öl ur öronen på mig är för mig ett mysterium. "Nej nej, jag ska jobba imorgon!"
    Fast jobbet var rätt kul. Vi var tre som jobbade. Jag var bakis, en till var bakis och den tredje var väldigt glad och förstående. Haha. Sen kom jag upp till en boende som har personlig assistent. Hon var också bakis. Vi gjorde fel, glömde saker, satte fel sko på fel fot, fastnade i grejer, snubblande och stod och stirrade på varandra utan att veta vad vi skulle göra. "Var vi på samma kalas eller?" Fast vi skrattade, och den boende skrattade och sa att man får ha såna dagar ibland.
Tänk att jobbet kan bli så roligt på en sån fruktansvärt dålig dag.

Tjiaa, det gick väl bra. Att spela bas alltså. Jag har inte gjort det ordentligt sen jag gick i grundskolan.. kan ha gått i sjuan eller åttan. Visst, jag har väl pillat lite på Brittas bas ett par gånger när den legat på hennes golv och sett lockande ut men.. inget seriöst. Så för att vara förstagångs-spelare så gick det fan skitbra. Och jag hade himla roligt också. Det är väl det som räknas va? Fast jag tror inte The Marrows vill ha mig som basist, det skulle förvåna mig något ofantligt. Men det var en kul kväll. Har ont i fingret.

Sen kikade mor, far och jag på Stones nyaste DVD, The Biggest Bang, skivan med Cobacabana-konserten. OMG vad folk! Och shit vad söta mina pojkar är, jag dör! Pappa sa hela tiden "sätt dig ner!" men jag kunde inte! Jag studsade runt som en idiot! "Ååååååh" "Suck" "Mwååååååiiii" "Åh vad söööt!" "Faaan vad bra dom är!" Och mamma tillade lite sött att "För fyrtio år sedan.. nej mer än fyrtio år sedan så dyrkade jag dom där killarna. Hade någon sagt till mig då att jag skulle sitta och kolla på dom fyrtio år senare hade jag ju idiotförklarat dom!" Tänk mamma, vad bra man kan ha det.

Det var jättefint. Carro, Cissi och jag var och kilade på lokalen vid Aspö där vi ska ha kalas. Så snyggt! Dessutom doftade det eld i hela stället, det gillar jag. Haha. Perfekt. Dessutom fanns det ett görläskigt rum en trappa ner! Vi gick ner för den knarrande trappan och stod ansikte mot ansikte med ett svagt upplyst rum med en gammal cirkus-tivolihäst (inte levande såklart utan en konstgjord). Ni vet, typ en sån här:

Jag klarade det. Jag fixade min jäkla presentation och jag fick riktigt bra betyg för den också. Läraren hade tydligen fått kämpa med att hitta fel. Det är bra, sånt gillar jag. Det är inte bara eleverna som ska kämpa minsann. Nu så känns det i alla fall precis som att luften har gått ur mig. Jag har kämpat så intensivt med detta i flera dagar samtidigt som jag jobbat en massa, fyllt år och haft  allt vanligt skolarbete också som brukar ta en sisådär tio-tjugo timmar i veckan. Men jag är nöjd. Pushar jag mig själv och får resultat.. då blir jag nöjd.

Jag sitter just nu och försöker förstå mig på min Ipod. Jag kan vara teknisk när det behövs men en såndär maskin förstår jag mig inte på. Min förra mp3-spelare har jag haft i tre eller fyra år och jag har fortfarande inte förstått mig på den ordentligt. Fast det är ju alltid kul med nått nytt att förstå sig på. Det kan ju ta ett tag så man har ju något att göra i alla fall.

Jag tror dessutom jag har bestämt motiv nu. Kanske. Fast det blir inte en sån tatuering som jag vill ha egentligen. Men jag vill ju ha motivet och det är ju det viktigaste. Haha. Vi får se. Jag hinner nog ändra mig. Fast Johanna, du kan ju höra med din tatuerarsnubbe.. om han känner för att kladda på mig.. öh jag menar spruta bläck i mig.. jag menar.. öh..