Strax efter klockan två i natt vaknade jag av att någon kröp upp i sängen. Erik, som skulle stanna i Göteborg över natten, hade bestämt sig för att åka hem istället. Först blev jag glad, sen blev jag arg eftersom jag tyckte att han var dum som inte stannade i Gbg när han skulle göra det. Sen blev jag glad igen, pussade på honom en stund och sen somnade jag om. Ett mycket trevligt slut på en annars ganska pissig kväll.

Så idag har vi haft en stanna-hemma-dag med undantag för en tripp till Willys för att vi inte skulle svälta ihjäl. Mat kan vara bra. Fast inte om man skär sig i fingret när man ska skära baguetter som en viss klant (Erik naturligtvis, inte jag!) gjorde.. Gött. Hela Skövde har varit dagen efter idag. Plus att det var kallt. 1a september imorrn. Hejdå sommaren. Välkommen mysiga hösten utan getingar!!

Jaha. Så var "årets höjdpunkt i Skövde" här igen.. och om en halvtimme även avslutad. Här kommer min personliga summering:

Torsdag: Jag har tänkt åka in på allsången och kika på Anders Eriksson eftersom Galenskaparna var mina favoriter när jag var liten. Blir vrålförkyld och får tänka om. Stannar hemma hos föräldrarna.

Fredag: Jag är fortfarande äckligt förkyld och alla mina planer på att åka in till stan krossas ganska totalt. Jag kommer knappt ur soffan. Klockan tolv på natten åker jag hem till Erik. Sakna. Han är full. Det gör inget för jag har inget luktsinne. Ibland är det bra med en rejäl förkyldning.

Lördag: Vaknar hos Erik, känner mig lite bättre och vi städar hans lägenhet. Åker till föräldrarna där bror och brorson är hemma. Pratar med Toni om att dra till kåren. Efter det åker jag tillbaka hem till Eriks lägenhet fast han är i Göteborg. Jag vill inte följa med och smitta ner folk jag inte känner. Jag dricker lite vin och ringer Lotta för att kolla om hon ska med till kåren. Hon vill inte, hon har mentalt förberett sig på att stanna hemma och jag har full förståelse för detta. Jag väntar istället på att Carro ska ringa.
    Halv elva ringer hon och jag knallar ut på stan. Möter upp Carro, Anna, Mr Hanky mfl. Sitter i tjugo minuter kanske i mummels tält innan de bestämmer sig för att gå till Husaren. Visst.. men jag vill inte gå med. 150 spänn för att komma in på husaren! Jag menar.. näe. Aldrig. Jag lämnar sällskapet och drar iväg själv mot kulturhuset för att kika på Cowboysen de sista minutrarna.
    Nehepp. De har slutat tidigare och Kristian Antilla står redan på scen. Kan bli intressant. Jag står en stund. Snark. Vafan är det här!? Sömnvarning kl 23.00 på kvällen. Bestämmer mig för att köpa en friterad banan och gå och lägga mig. Vandrar upp mot bananerna. Ni som vet hur lång kö det brukar vara till festivalbananen vid den tiden på dygnet, tänk er den kön, plus 50%. "Aldrig i livet" tänker jag. Strosar runt själv en stund till innan jag blir sur på allt folk och går till lägenheten.

Så. Nu sitter jag här ensam och trött och lite småsur på hela skiten. Det blev ju väldigt lyckat i år...

Och nej. Jag är inte sur på någon. Helt ärligt. Det har bara blivit fel, olyckliga omständigheter och dyra inträden. Jag är mest sur på det. Inte på någon annan.

Hojt till alla.
    Jag hoppas att ni har insett och har förståelse för mitt långa avbrott i bloggandet. Jag har haft allt för mycket annat att tänka på. Hälften av min vakna tid spenderas nu i Jönköping. Insparksveckan var full av aktiviteter hela dagarna. Upp klockan fem på morgonen och gå och lägga sig klockan ett. Jävla pendling. MEN... det är ju värst nu. Senare kommer det inte bli så sena kvällar i alla fall. Sov hos Britta & Johan en natt, hotell en natt (!) och kommer att sova hos klasskamrat Emma imorgon. Imorgon är det sittning. Avslutningen på hela insparken. Mitt i allt detta har vi även haft föreläsningar.. klockan åtta på morgonen.. efter att ha varit ute på kåren dagen innan. Lyckat. Ambitionen och energin bland studenterna har varit hög.. om de ens lyssnat. Ehum.. (jag har tagit lite bilder.. orkar bara inte ladda upp dem!)

Helgen spenderade jag hemma i Skövde med Erik och Lucia. Lucia är Carros lilla underbart söta katt-bebis. Erik och jag fick agera extramamma och extrapappa under tiden Carro var i Skaauune. Det var roligt. Jag är sönderriven. Sen har även min älskade lilla sötpippi Yoko blivit nästan helt befriad från alla anklagelser vad det gäller min plötsliga sjukdom och hon har nu fått flytta tillbaka ner till köket. Hon blev överlycklig!
    Läkarna vet lite mer nu än förut men är inte helt på det säkra ändå. De har lyckats konstatera att jag för sjuttioelfte gången i mitt liv har haft en lunginflammation. Lunginflammationen har orsakats av en allergisk reaktion på nånting jag har andats in. De vet bara inte vad. Känns tryggt. Mina lungor är nu ganska förstörda och jävligt känsliga för det mesta. Får jag lunginflammation en gång till kan det gå ganska illa. (Precis som att det inte varit riktigt illa de två senaste gångerna!?) Suck.. men.. sådär. Nu vet ni lite mer. Om någon ens varit nyfiken.

Jo, gårdagens partylösa kväll blev faktiskt lyckad ändå. Carro, Erik och jag satt hemma hos Erik och drack öl eller vin med fruktsoda. Erik har tjatat om den där jäkla vin-o-fruktsodablandningen och jag har tyckt att det låter skitäckligt. Fast så testade jag häromdagen och det var faktiskt riktigt gott! Vi lyssnade på musik, sjöng, bråkade, busade, skrek och lagade byxor. Lagom händelserikt.

Framåt natten gav vi oss ut bland Skövdes hjärndöda och för det mesta värdelösa uteliv. Vi skulle inte gå in nånstans utan bara kolla läget. Det var ganska lyckat. Carro träffade på folk hon inte sett på jättelänge, Erik likaså och jag hittade folk jag inte sett på flera år! Så kändes det i alla fall. Sandra, Mikael, Max, Hanna.. folk. Det var nästan så att jag kände ett tag att vi borde gått ut tidigare och knökat oss in någonstans men det var bra som det var. Framåt halv tre tror jag vi begav oss tillbaka. Carro drack ett glas vatten och vinglade nerför trappan igen. Erik och jag höll koll på henne så att hon åtminstone klarade sig hela vägen ner. Sen slängde jag mig i sängen och somnade i samma ögonblick som ögonen slöt sig. Tror jag. Fan vad jag var trött.

Jag hoppade ner för trappan ner till hallen. Där står mamma och stirrar på mig.
Plötsligt går hon fram till mig och kastar armarna runt mig, börjar dansa runt och sjunga på The Kids are Alright med The Who.
Jag är inte sen på att sjunga med och följa hennes dans.
Så står vi en stund tills mamma plötsligt ropar "byt håll!" rakt i örat på mig, vänder dansriktning helt plötsligt och får oss båda att nästan ramla i golvet. Vi börjar skratta.

Pappa säger "Ni är ju roliga. Jätteroliga."
Jag säger "Ja någon måste väl kompensera för hur tråkig du är!"
Pappa hötter med fingret "Passa dig ungjäkel..."

Om en liten stund ska jag åka in till stan och möta Carro. Det är nån medeltidsmarknad i stan. Arn och bös. Jag känner egentligen att jag har ganska mycket att göra nu, typ leta upp antagningsbesked och saker att ha med på måndag! Men jag kanske hinner senare. Det ska bli skönt att komma ut lite bland folk också. Och jag kan inte säga nej till Carro. Jag vet inte hur man gör. Hon är så söt :)
    Okej. Samtidigt som jag skrev nu så ringde hon. Hon hade precis vaknat upp hos Erik, fortfarande full sedan gårdagen. Jag har lagt på men skrattar fortfarande åt henne. Haha. Hennes kommentar "Jag vet inte vad jag gjorde igår!" svarade jag "Men shit! Vad gjorde du!?" på, innan jag kom på att det var en onödig fråga att ställa. Jag tar bussen efter den jag har tänkt att jag skulle ta. Hon behövde få lite tid på sig att duscha. Hahaha!

Jag <3 Carro.

Ikväll blir det homecoming-party hos Kotten och Emma. Ska bli skönt. En sista urladdning inför måndagens skolstart. Och varfan har jag gjort av antagningsbeskedet!?

Från Fröken Puma.
Grymt bra måste jag säga.

Hade aldrig hört talas om dessa människor förut men de lät som en blandning mellan AC/DC och Led Zeppelin. Mycket uppskattat.
Jag fick ett annat brev idag i brevlådan också. Inte med en skiva men med text. Vet inte vad jag känner. Det är ganska virrigt i mitt huvud just nu. Men det är skönt. Jag kan bli bra till slut. Jag känner mig på god väg.

Jo, det är jag det. Svårt att tro.
    Mina föräldrar och jag hade en rolig diskussion förut som handlade om frågan om jag någonsin varit bebis eller inte. Bra fråga. Jag hade massa hår när jag föddes. Kolsvart. De hade knappt sett en unge med så mycket hår förut. De tyckte att jag såg ut som en mexikan när jag kom ut. Eller "Trollet" som det också blev.
    Sen när jag fyllde ett hade jag hår till axlarna och lugg. Snyggt friserat. När man är ett har många barn knappt fått fjun på huvudet. Jag tyckte att jag såg ut som i alla fall tre år på kortet. När man fyller ett är man fortfarande bebis. Mamma förklarade för mig att jag faktiskt aldrig varit bebis på riktigt och att jag försökte åka skateboard i hallen när jag var sex månader.

Jag lyssnar i telefon. Det är underbart. Jag sjunger. Det jag kan. Det är svårt. De har ändrat tonart. Det blir aningen för lågt för mig. Men det gör inget. Jag har världens största leende i ansiktet och det gör ont.
    Caesars. På Way Out West. Mikael ringde. Jag fattade inte vad det var först. Det lät som Caesars. Han lade på. Jag kollade spelschemat. Det var Caesars! Jag ringde snabbt som fan upp. Och nu sitter jag här. Har lyssnat på Spirit och Paper Tigers. Mina sista mobilpengar försvinner. Men det gör inget. Det är det värt. Utan tvekan. Härligt. Yes. Jag är glad!

Tack :)

Idag (läs igår, klockan är över tolv på natten) jobbade jag för första gången på tre veckor. Jag var lite nervös och så men när jag satt på bussen dit så kände jag mig faktiskt en smula förväntansfull. Jag gillar inte alltid mitt jobb men ibland händer det roliga saker med roliga människor och det får mig att stå ut. Kruxet var att jag skulle jobba kväll. Kvällarna är skitstressiga och oftast mycket värre än dagpassen. Men det gick bra. När passet var slut hade jag ont i huvet, magen men framförallt ryggen och bröstet. Ryggen var väl otränad med tanke på att jag inte jobbat på tre veckor och bröstet.. ja jag antar att det var lungorna som inte tyckte om vad jag hade gjort.

Det gick väl ungefär som jag trodde. Det fungerade men var jäkligt jobbigt. Jag gillar inte att bröstet gör ont så det känns som att lungorna ska gå sönder vid varje andetag. Jag vet ju att det är fel på dem.. men jag vill verkligen jobba och det stör mig att det ska behöva vara såhär precis innan jag ska börja plugga. Behöver ju pengarna. Jag försöker intala mig själv att allting handlar inte om cash. Det är bättre att jag mår bra. Mycket bättre. Men jag tycker ju det är ganska kul att jobba också. Ibland.

Pratade med BB i telefon i ungefär två och en halv timme förut. Jösses. Pladdermajjor. Till slut kom BB fram till att vi kanske skulle prata lite kortare och oftare.. så vi slipper boka upp en hel kväll typ en gång i halvåret för att prata. Jag tyckte hon hade en poäng.
    Det var skönt att prata. Få ur sig en massa saker. Få reda på en massa saker. Fasen vad jag känner att jag missat grejer här. Hon berättade om en sak som hände i mars jag fortfarande sitter och skrattar åt. Jag hade ingen aning. Men om jag berättar det för er så måste hon döda er, så, tyvärr.

Tittade på nått Hollywood-program på teve förut. Det handlade om kändisar och deras plastikoperationer och skönhetskrav i övrigt bland Hollywood-eliten. De tog upp näsor, läppar, ideal och flintskallighet. Att bli flintskallig är tydligen det värsta som kan hända en man i Hollywood.
    Plötsligt, i en flash med skalliga kändisar visas Sean Connery. Jag skriker till. Först en gång. Sen en gång till. Sen kommer nått slags.. ljud.. jag vet inte vad det var. Skrik-stön av nått slag. Den mannen gör mig tokig. Sen började jag först skratta åt mig själv, min patetiska lilla kärlekskranka sak.. sen började jag skratta åt att han ens var med i reportaget. Han har aldrig skämts över att vara flintskallig. Det blev han tidigt. Han hade tupé i varenda Bondfilm han spelade in och han var bara trettiotvå när han gjorde den första. Sedan har han haft peruker, löshår och tupé i de flesta filmer, utan att det har varit hans val. Privat har han aldrig haft det. Varför skulle han?

Jag sitter här och tänker. Som vanligt. Har tagit en del idag. Men det är skönt att prata. Skönt att få saker ur sig som man kanske velat säga ett tag. Men ibland är inte allting så kul. Och tur är väl det.
    Har precis sovit i nån dryg timme. Jag tror jag ska sova lite till. Fast till musik denna gången. I sängen också. Inte slockna i soffan som vanligt. Jag är så trött jämt. Det är tanketornadon i huvet som gör det tror jag. Men det är skönt att ha en också.. sen är det skönt när den där tornadon lugnar ner sig. Kanske bara för ett tag. Men, lugnar sig, det gör den. Det känns bra.

Sitter och njuter av Donovan. Sunshine Superman. Pojken har sån len röst och härlig dialekt. Hans gitarrspel är inte så "vackert" men väldigt mysigt. Han lärde John Lennon spela gitarr. Jag förstår det. John blev roligare spelmässigt efter det. Hehe.

Varm stol. Ångrar att jag tog på mig långärmat.
Varm i hela kroppen. Vet ej om det är bra eller dåligt.
Tårarna vill välla fram. Vet ej om det är bra eller dåliga tårar.
Allt jag vet är att de vill ut.
Det känns.
Jag mår lite illa. Som vanligt.
Vad i helvete?

Igår var päronen och jag på KSS och hälsade på min brorsdotter Filippa. Så jäkla liten var hon så jag nästan ville gråta. Sju veckor för tidigt född.. då är man inte så stor. Hon vägde 1955 gram när hon föddes och fick inte behålla nån mat de första dagarna. Hon matades med 15 ml. Sjukt. Så liten. Men såå söt! Hon var en jättefin liten tjej. Skönt :)

På kvällen var det inflyttningsfest hos Emma och Kotten.
     Ni som följer min bilddagbok har redan sett en massa bilden från festen och jag har inte så mycket mer att säga. Det var en trevlig tillställning. Inte för stökigt men heller aldrig långtråkigt. Eller.. de flesta satt ute på balkongen (den var rätt stor) och rökte hela kvällen. Jag satt där ute först men isåg snart att det kanske inte är världens bästa tillfälle för mig just nu att sitta och andas ner en massa rök i lungorna. Så jag gick in. Där inne var det väl inte direkt så mycket drag om man säger så.. och lite senare framåt kvällen så drog några förlorade själar iväg ner på stan. Krogen. Fy bubblan. Dit tänkte jag inte följa med. Men å andra sidan var jag verkligen inte på festhumör och planerade redan tidigt under kvällen att åka hem. Jag är glad nu att jag stannade men hade jag åkt hem hade det nog inte spelat så stor roll. Sådeså.

Nu hoppas jag att alla är ute och kikar på solförmörkelsen. Okej. Än så länge har den pågått i typ tjugo minuter och kommer inte nå sin.. öh.. "peak" förrän om en trekvart men.. ändå. Och detta säger jag när jag sitter här vid datorn och trökar. Ja ja. Jag ska snart bege mig ut igen. Det blev bara för varmt för mig, lite tillfälligt.

Det kommer inte synas så mycket här men i Sthlm kommer solen vara till 51% täckt och i Lund 39% så här i Skövde kanske.. runt 45%? Kul att det är klart väder i alla fall.