Jag bor för långt bort.

Och fastän jag trivs som Rädda Willy-Willy, efter att han hoppat över stenmuren, här i min lägenhet så hatar jag att åka hit. För det innebär att jag lämnar någonting bättre.

Det bidrar även till att det känns så ensamt och onödigt att sitta här. När jag vet att jag egentligen borde ha ett liv som ser lite annorlunda ut. Eller, önskar att jag hade. Tio mil är inte så fasligt långt men det känns längre och länge för varje dag. För gräset är faktiskt grönare där borta på andra sidan.

Vi har spenderat 22 år med att vara nära varandra. Bara fem minuters gångväg bort. Men nu när jag vill att avståndet ska vara så litet som möjligt så är det större än någonsin.

THANK GOD FOR SKYPE.