Jag börjar se slutet på det här nu. Lid veckan ut Cicci så ska allting ordna sig. Förhoppningsvis ordnar det sig BIG TIME. Time will tell.

Det är någonting annat som börjar hända också. Något än mer positivt. De senaste dagarna har jag mått bra (om vi bortser från att tjafs i vår projektgrupp då, vi lämnar det lite). På riktigt. Jag har nästan en pirrande känsla i kroppen av välbehag. Det här ska nog fixa sig. Det känns också som att jag, för första gången på länge, nu kan se bortom mina krossade planer. Istället för att tycka att det är synd att de inte slår in ser jag möjligheten till att göra något mycket bättre av all min ledighet, och närmaste framtid. Jag har en massa folk som stöttar mig och jag fattar inte att jag inte uppskattade det såhär tidigare.

Det kommer att gå bra för mig. Jag har fler möjligheter nu än jag hade förut. Även fast jag inte såg det så då. Men att ha ändrat syn på det hela hjälper mig något otroligt. Saker känns roliga igen. Just idag. Imorgon kan det vara annorlunda. Känslomässig bergochdalbana verkar vara lite min grej den här våren/sommaren. Äh. Rock on!