Jag skulle åkt till Mariestad ikväll för att titta på Eurovision med Joni, Jesper och folk. Hade jag tänkt. Det blev dock inte riktigt så. På eftermiddagen idag brast det för mig. Allting kom på en gång och hela familjen har gått och varit sura på varandra, mest på grund av det rådande läget. Det slutade med att jag bara satte mig ner på golvet och stortjöt. Jag vet inte hur länge. Ni vet, såndär ordentlig gråt så att man nästan inte kan andas mellan varven.

Relationer som går fruktansvärt fel, projektdeltagare som beter sig fruktansvärt fel, sjuk farmor, dödsfall bland vänners anhöriga, flytt iväg härifrån, brist på pengar, tid och vänner. Dessutom är sommaren på väg. Den där sommaren jag hade så mycket planerat. Den där sommaren som skulle bli SÅÅÅ bra, blir inte alls på det sättet nu. Jag hinner inte med mig själv. Jag funderar inte över hur jag känner eller varför jag känner som jag gör. För jag hinner inte det. Jag går bara omkring och är arg och sårad från flera håll och kanter. Jag försöker blockera ilskan och vara snäll och trevlig ändå. Och det blev bara för mycket.

Så jag missade bussen till Mariestad. Och alla i Skövde verkar ha planer på annat håll. Och det är för sent för att sätta sig på ett tåg till Jönköping eller Göteborg. Jag borde egentligen gå och lägga mig men hur kul känns det klockan åtta en lördagkväll?

 

Jag hittade några bilder från bättre tider. Fast de beskriver ändå hur jag mår just nu. Jag kör på som en ångvält men har egentligen inte ork till det. Jag behöver någon som tar hand om mig just nu. Som förr.