Jag börjar komma ur någonting nu.
Något jag trodde skulle ta mycket längre tid innan det ens började försvinna.
Mycket längre tid.

Det här två-tänket.
Jag har de senaste åren alltid haft två-tänket i huvudet.
Alla beslut jag har tagit har varit grundade på oss och vi.

Det kommer hänga kvar ett bra tag. Jag vet det och får acceptera det.

Men det är dags att jag börjar tänka på mig själv.
Bara mig.
Ta beslut utefter vad jag vill, utan att ta hänsyn till vad som är lämpligt eller för att göra någon annan glad.

Mitt liv är mitt nu. Bara mitt.
Och du behöver vara en jäkligt bra person för att jag ska vilja dela det med dig.
Vem du än är. Jag känner mig ganska bränd just nu.