Flintskalliga män

Tittade på nått Hollywood-program på teve förut. Det handlade om kändisar och deras plastikoperationer och skönhetskrav i övrigt bland Hollywood-eliten. De tog upp näsor, läppar, ideal och flintskallighet. Att bli flintskallig är tydligen det värsta som kan hända en man i Hollywood.
    Plötsligt, i en flash med skalliga kändisar visas Sean Connery. Jag skriker till. Först en gång. Sen en gång till. Sen kommer nått slags.. ljud.. jag vet inte vad det var. Skrik-stön av nått slag. Den mannen gör mig tokig. Sen började jag först skratta åt mig själv, min patetiska lilla kärlekskranka sak.. sen började jag skratta åt att han ens var med i reportaget. Han har aldrig skämts över att vara flintskallig. Det blev han tidigt. Han hade tupé i varenda Bondfilm han spelade in och han var bara trettiotvå när han gjorde den första. Sedan har han haft peruker, löshår och tupé i de flesta filmer, utan att det har varit hans val. Privat har han aldrig haft det. Varför skulle han?


Älskling

Jag känner för att titta på nån film som är bra att gråta till. Jag vill gråta, jag känner att det vill ut men jag har inte nånting att stortjuta över just nu.. förutom att Yoko förtfarande är förvisad till badrummet, ensam och övergiven. Problemet är att jag har inga gråt-filmer. Jag hatar såna.. de får mig bara på dåligt humör och det känns som att de är slöseri med min tid. Jag funderar på att kika på Star Trek Nemesis och gråta till synen av Data som offrar sig för Picards skull och sprängs i tusen bitar, eller kanske The Untouchables och gråta när Sean Connery går en blodig död till mötes. Det är inte speciellt sorgligt men jag gråter alltid när Sean Connery dör, hur osorgligt det än är och hur mycket han än förtjänar det. Hmm. Lejonkungen kanske? Vi får se.

Kommentarer
Postat av: Chabo

Lejonknugen...Den har jag! Du är välkommen!

2008-08-07 @ 18:40:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0