Nu har jag skapat en blogg här med. Jaha. Det är Lottas fel. Helt och hållet. Här går hon och skapar sig en blogg på det här stället och skickar till mig för att jag ska läsa. Hon har inte haft den så länge, jag är bland de första som får reda på det. "Jag har också en blogg" slänger jag då ur mig. Det är ju sant. Jag har en. En hemsk en. En privat som inte så många vet om. (OK, vet om att den finns kanske, men inte adressen.) Jag har en blogg där jag skriver mina innersta känslor. Inte allt, men mycket. Det är allt jobbigt jag måste skriva av mig. När jag är sårad, när jag är arg och ledsen och när jag är besviken. Man borde inte läsa den om man vill hålla sig frisk och glad. Ändå säger jag "Jag har också en blogg". Attans. Jag skickar adressen, fast jag ber alla som vet om bloggen - sluta läs om ni nu gör det. Den är inte nyttig alls. Tillåmed jag blir ledsen ibland när jag läser den. Tur att jag inte skriver så ofta.

Jag får börja skriva här istället. Jag ska skriva om vad som händer på dagarna. Som Wil Wheaton. Hans blogg är trevlig. Speciellt när han lägger upp roliga bilder och fakta från hans Star Trek-tid. Nääääääej, nooouuu kåååoom jaaaaooog noooouug eeiiin pååååååooo eeeeiiitt sseeeidouuspåååwwwwr. Eh eh eh he. Alltså, Lennart. He's lovely.