Idag var värsta dagen på länge.

Jag trodde inte att någonting skulle kunna toppa lördagens breakdown men jag hade nog fel. All den spänning och "jag måste hålla god min" som varit idag... Vi har de senaste veckorna (månader nu, vi började i april) arbetat med ett projekt. Detta i ett grupparbete som har gått otroligt dåligt och slitningarna i gruppen har nästan tagit kål (kol?) på mig. Det gick så långt att vi till slut åkte till skolan med en redovisning vi nästan inte kunde genomföra. Behöver jag säga att det blev smått katastrofalt?

Jag menar, hur ofta bryter man egentligen ihop i skolan, framför läraren? Inte så ofta, tror jag. Men det gjorde jag idag. Jag trodde ett tag att jag höll på att förlora förståndet, jag bara skrattade åt allt elände. Tills vår lärare kom och pratade med oss och han hade förståelse i rösten. Då bara brast det.

Det här är nog det värsta jag varit med om. I alla fall på länge. Jag ska med glädje skriva ner allt jag har gjort och all tid jag lagt ner på detta arbete och skicka till lärarna. Jag ska med glädje skriva en lång roman till utvärdering. Jag och två andra i min projektgrupp är värda en eloge. Och upprättelse. Och en brakfika.