Jag vet inte hur många gånger jag skrivit det här, både i den här bloggen och på andra ställen sedan jag var sisådär fjorton-femton år gammal. Janis Joplin. Hon hjälper mig så. Det är otroligt. Oavsett hur ledsen jag än är så mår jag alltid, utan undantag, bättre om jag lyssnar på henne. Jag tror det är känslan i hennes sång som gör det. Balsam för en olycklig själ.
    De senaste veckorna/månaderna har varit så lyckliga. Någon gång måste det ta slut. Jag vet det. Men kanske inte så tvärt. Jag känner mig dum. Jag både vill och inte vill fortsätta. Det känns tungt. Jag. Känner. Mig. Dum.