Jag och min mor sprang omkring hemma och sjöng Beatles låt Ob-La-Di, Ob-La-Da för full hals. Jag sprang till pianot och plinkade fram ackorden. Sen sprang jag och hämtade White Album, lade på skiva 1 på spelaren och flyttade stiftet till låt nr 4. Sen sjöng vi för full hals igen. Den. Bungalow Bill. While my Guitar Gently Weeps.
    Mamma går sen fram till mig, tittar mig djupt i ögonen och säger:

    "Visst är Beatles bra, jag har alltid gillat dem och de har gjort jättemånga bra låtar. Men jämfört med Stones så är de ingenting. Det är sån stor skillnad. Stones går rakt in i kroppen och känns överallt. Det är så rått och häftigt. Beatles går liksom inte in."
    "Ja, det stannar på utsidan av kroppen."
   "Precis. När Mick Jagger sjunger så känns det verkligen i kroppen. Man får ju gåshud."

Jag älskar min mamma. Hon är bäst. Frågan är om det min goda smak som smittat av sig eller tvärtom. Jag tror "tvärtom". Mamma var ju faktiskt först. Hon var med. Då. Jag är så avundsjuk!!