Det är slutet på en era. Min ständiga följeslagare sedan tre år tillbaka (som på senare tid mest fått ligga nerbäddad i min väska bland mobiler, plånböcker, nycklar och pennor) har gått förlorad. Eller, den har inte dött, men blivit grovt handikappad.
    Old Red åkte i golvet, som så många gånger förr. Det var bara det att denna gången gick det illa. Displayen, själen, sprack. Det går att ta bilder fortfarande men det går inte att se hur de blev. Eftersom jag älskar min kamera väldigt högt så har jag bestämt mig för att göra det bästa av situationen. Jag ska köpa mig en ny. En bra sak med lite mer än 5 miljoner pixlar och där man helst ska kunna ändra slutartiden manuellt. Däremot ska jag behålla Old Red och ha den som festival- och konsertkamera. Eller.. kanske inte är så kul när man inte kan se bilden men jag behöver i alla fall inte vara superduperrädd om kameran. Ursch. Jag är lite ledsen faktiskt.