Idag. Är ingen bra dag. Ursch nej. Allting började väl med att det spöregnade i morse så jag tog bussen till jobbet. Klockan är sju. Vi är en för lite. Var är den sista? Vi ringer och ringer men får inget svar. Vi springer runt underbemannade, 5 av 7 är vikarier, varav vissa gjorde sin första dag av sommarjobbet. Det är helt förståeligt att det inte är så lätt i början! Telefonerna fungerade inte heller. Vi kunde inte ringa varandra, vi kunde inte svara på larm. Vi kunde inte göra nått. Tjejen kom till slut, väckarklockan hade inte ringt. Hon skulle köpa en ny efter jobbet.

Dagen fortsatte i samma anda och jag var oerhört tacksam när jag fick sluta 16.30. Jag skulle jobba till fyra egentligen men det hade blivit fel i schemat så jag stannade till 16.30. Utanför Knäpplunda blev jag upphämtad och skjutsad in till stan! Tacksamhet. Skulle möta Lotta och Britta inne i stan. Vid rese. Britta skulle komma klockan fem, hade jag fattat för. Så jag stod utanför i en halvtimme i blåsten och väntade på henne. Sedan satt hon i själva verket inne och väntade, hon skulle inte alls komma klockan fem. Jag vet inte hur jag hade fattat. Vi hittade dock varandra till slut, sprang på Joni och Caroline och sedan gick vi till rådhuset och satte oss. Skvaller. Skaller. Paris. Bröllop. Skola. Svaller. Framtid. Midsommar. Skvaller. Rykten.

Det är där kruxet kommer in. Jag var totalt slutkörd och hade mycket tankar i huvet. Men när jag fick höra nånting som.. ja, det jag fick höra, som inte är nån stor grej egentligen, så satte det sig. Jag har inte kunnat tänka på nånting annat. Jag kanske får skylla mig själv men det är faktiskt jobbigt när folk pratar om något de inte vet någonting om. Pratar, tjatar, whatever. Det tar på mig. Och helt plötsligt inser jag hur annorlunda mitt liv blivit. Jag har inte varit ledsen över det. Men plötsligt är jag det. Ledsnare än någonsin förut. Arg, frustrerad, nästan sårad. Jag känner en otrolig saknad samtidigt som det är skönt att slippa. Det har inte varit såhär jobbigt förut. Hela bussresan hem är jag stressad. Jag vill hem. Skriva. Förklara för någon. Men vem? Jag vet inte. Jag försöker. Men det fungerar inte så bra. Tankarna gnager och jag känner hur den där ångestklumpen kommer tillbaka. Jag skulle inte struntat i rosenroten idag. Nu är den blandad med gråt och sårade känslor. Jag försöker titta på TV men Midsommer är inte spännande, Ace Ventura är inte det minsta rolig. Jag lägger mig på sängen. Klumpen i bröstet balanserar likt bubblan i ett vattenpass. Ska det tippa över? Ska jag gråta tills jag somnar? Jag kan. Jag vill. Men helst inte. Efter ett tag somnar jag likt ett barn och vaknar av att pappa rusar in och undrar om han ska tanka Onsdag. Jag fattar ingenting.

Nu har allting kommit ikapp igen. Detta var ett ovanligt inlägg för att vara från mig.. i den här bloggen i alla fall. Men ursch. jag mår skit idag. Det kommer bli gråt senare i alla fall. Jag känner det.