Har kikat på Charlie is my Darling idag, Stonesfilmen (eller ja.. dokumentär eller vad man ska kalla det) från den två dagar långa (!) Irlandsturnén 1965.. Det var svårt. Jag satt och halvdog hela tiden. Vid ett tillfälle fick jag pausa och gå därifrån en stund bara för att gå av mig alla frustande känslor. Jag är sjuk. Det gör mig inget. Fy fan vad härligt det är. Kärlek är bra. (Sista bilden där gör mig alldeles.. grrrwrrooha!)