Suck.
    Jag skulle sovit hos Anna och Carro. För hade jag gjort det hade det aldrig behövt hända. Det hände, det där som inte får hända. Jag får ju inte finnas, synas eller existera. Men nu existerade jag. På en buss dessutom. Jag och B diskuterade det där. På stan kan man ju gömma sig, hur löjligt det än är att hoppa in bakom en pelare. Fast jag tänker inte göra det. Nått så otroligt dumt. Men på bussen kan man ju inte komma undan. Vi var på samma buss och jag kunde ju inte bara strunta i att ta sista bussen bara för att han gick på. Han i vars universom jag skall raderas ut. Det funkar inte. Nån gång springer man faktiskt på varandra när man bor i en såpass liten stad som detta är.
    Jag blir arg för att jag har skuldkänslor. Jättearg. Jag ska också få finnas. Nått så dumt. Jag tänker finnas i allra högsta grad och jag tänker befinna mig vart jag vill om det så är på bussen, på stan, i skolan eller i min säng. Ingen har rätt att vilja att jag inte ska finnas. Jag kan inte gömma mig.
    Nu ska jag kasta bort mina skuldkänslor och jag pratar med vem fan jag vill och umgås med vem fan jag vill också. Isolera mig kommer jag inte göra för din skull. Jag finns här. Och kommer alltid finnas, även om jag dör. Försök inte radera mig för jag tror inte det funkar. Skulle kännas bättre om jag fick finnas till. Och varför ska jag ha skuldkänslor för nånting jag egentligen verkligen inte ska ha det för? Ärsch.