Jag föröker tänka att "nästa gång ska jag inte hjälpa". Det händer så ofta. Alldeles för många gånger. Efter varje gång kommer samma tanke upp. "Nästa gång ska jag inte ställa upp. No way. Det är samma sak jämt och inget händer. Nån gång borde man lära sig!" Jag tänker inte hålla tyst med att jag tänker sådär. Men lik förbannat egnagerar jag mig något fruktansvärt. Jag grät så mycket i söndags. Tårarna rann nerför mina kinder för någon jag älskar mådde dåligt. Såpass dåligt att hon ringde mig, vilket hon aldrig gör annars. Detta var det enda jag tänkte på i flera dagar. Jag var arg och ledsen och mådde dåligt för att hon mådde dåligt. Sen var det "inte så farligt".
    Jag fattar inte. Jag orkar inte. Jag bryr mig.. jag engagerar mig. Jag vill bara det bästa. Men det är jobbigt. Det är jobbigt att se dig ledsen gång på gång. Så jobbigt. Du är den enda som kan göra nånting åt det.
    Men, jag kommer tveklöst bry mig lika mycket lika mycket nästa gång. För, det kommer säkerligen komma fler gånger. Och jag vill inte att du ska känna att du inte kan prata med mig då. Alla mina tankar om att "jag ska låta henne fixa det själv" kommer vara som bortblåsta och jag kommer gråta lika mycket den gången och tankarna kommer gnaga i mig lika mycket som alltid. Men det är väl kanske så det ska vara. Det kanske så det är att älska någon?