Oj oj. Här hemma har vi suttit framför teven sedan i förmiddags. Jag har visserligen gått ifrån teven flera gånger under dagen för jag hade kungligheter upp över öronen, kändes det som. Men i det stora hela har vi ändå suttit där, mina föräldrar och jag. Det är kul att ha sett bröllopet ändå, för jag vet att många skiter fullständigt i det. Jag har totalignorerat allt inför-tjafs och alla skriverier för jag tycker att någon gång kan de väl för fasen få vara i fred (vet inte hur många gånger vi uttalat "Stackars Daniel" här hemma). Men. Själva bröllopsdagen var kul att se.

Jag har också hela dagen försökt fundera ut hur jag ska göra för att lyckas slå klorna i Carl Philip. Han är, enligt mig, det snyggaste som drabbat Sverige (förutom Ralf Gyllenhammar). Han pratar inte speciellt mycket men det gör inget för det kan jag ta hand om åt honom. Han skulle bara behöva stå där och se fin ut. Ungefär. Är det någon som har några tips? :)

Cyanide & Happiness @ Explosm.net

Jag har så dålig humor. Speciellt klockan halv ett på natten.

Nu drar jag. Någon dag eller två.

Jag måste få samla mina tankar. Inne i mitt huvud är det en tornado just nu som drar igenom allt och lämnar total förödelse efter sig. SÅ, jag åker ifrån TV, internet, mat och mina grejer. Ska bli skönt.

Jag vet inte hur lång tid det här kommer ta att reda ut. Jag tror inte att det är något jag gör i en handvändning. Det är viktigt att allting blir så bra som det kan nu. För det kan det. Det kan bli riktigt bra. Eller katastrof.

Okej. Lördag kväll. Sminkad, uppdressad, snyggare än på länge. Ska på fest. Det är okej. Fram tills att jag precis ska dra. Det finns en person på den där festen som inte blir glad över att jag ska komma. Hon säger också att jag är "den värsta personen i världen".

Detta anser alltså människan som under de senaste veckorna varit orsaken till min sömnbrist, min brist på aptit och därmed min viktnedgång, min smärta i bröstet och mina nervösa sammanbrott nästan varenda dag. Det gick ett tag där då det inte gick en dag utan att jag brast i gråt. Om inte det är humor så vet jag inte vad.

Världens värsta människa åkte ändå in till stan sen och hittade en Joni & co att hänga med och det blev en lyckad kväll trots allt. Alla tycker tydligen inte att jag är så hemsk och det är ju tur!

Världens värsta person! Akta er för mig säger jag bara.

Men. Min hjärna tampas just nu med en inre konflikt. En ganska stor sådan. Samtidigt är kroppen på väg tillbaka. De senaste dagarna har den faktiskt velat samarbeta med mig. Har lyckats få i mig rätt hyfsat med mat och inte varit lika extremt trött som tidigare. (Kan bero på att jag sovit till tolv-ett flera dagar på raken.) Men gud vad ska jag ta mig till nu?

Men vafan. Kan någon snälla få mig att börja äta igen? Jag har inte kunnat äta ordentligt på snart en månad och alla som känner mig vet att jag gillar mat. Jag älskar mat faktiskt! Jag vägde mig nu och höll på att få en chock. Va i helvete?! Det är inte meningen att jag ska gå ner i vikt, jag har liksom inte så mycket att ta från. Fasen fasen fasen.

Jag gillar inte smör. Nu överväger jag dock att sätta mig och slicka på en smörklump. Det konstigaste är också att jag är hungrig nästan hela tiden. Jag känner att jag behöver mat men kan inte få i mig maten när jag väl försöker. Är det någon som varit med om detta som har något tips på vad jag kan göra? För jag är rätt trött på det här. Det resulterar ju i att jag går omkring och är trött precis hela tiden och orkar inte ta mig för någonting. Jag har mörka ringar under ögonen och ser tio år äldre ut än vad jag är. That's not really me. Where's me now?

Idag drömmer jag mig tillbaka till dagis. Då, när ens största problem var om någon tog ens cykel eller gunga. Eller kanske ville leka med någon annan. Fast allting är relativt och det var stora problem då.

I've got bad cramps today. Dessutom sitter jag och sammanställer dokumentet från helvetet. Det tar liksom aldrig slut. Jag sitter och läser igenom alla våra gamla mail från projektarbetet och blir arg på nytt. Har inte ätit något annat än nyponsoppa på hela dagen och jag fattar inte hur jag ska orka. Och en konfrontation is bound to come. Jag vill ha ett par frågor besvarade. Det gäller säkert någon annan också.

Men. Jag ska fixa det här. Och sen ska jag fika med Krellen/L1. Och senare ska jag leka tjuren Ferdinand, utan att stångas. Imorrn är det officiellt sommarlov. (Eller ja, när jag skickat in den här jättetexten till examinator/handledare.)

Tah-tah.

Jag börjar se slutet på det här nu. Lid veckan ut Cicci så ska allting ordna sig. Förhoppningsvis ordnar det sig BIG TIME. Time will tell.

Det är någonting annat som börjar hända också. Något än mer positivt. De senaste dagarna har jag mått bra (om vi bortser från att tjafs i vår projektgrupp då, vi lämnar det lite). På riktigt. Jag har nästan en pirrande känsla i kroppen av välbehag. Det här ska nog fixa sig. Det känns också som att jag, för första gången på länge, nu kan se bortom mina krossade planer. Istället för att tycka att det är synd att de inte slår in ser jag möjligheten till att göra något mycket bättre av all min ledighet, och närmaste framtid. Jag har en massa folk som stöttar mig och jag fattar inte att jag inte uppskattade det såhär tidigare.

Det kommer att gå bra för mig. Jag har fler möjligheter nu än jag hade förut. Även fast jag inte såg det så då. Men att ha ändrat syn på det hela hjälper mig något otroligt. Saker känns roliga igen. Just idag. Imorgon kan det vara annorlunda. Känslomässig bergochdalbana verkar vara lite min grej den här våren/sommaren. Äh. Rock on!

Vilken go kväll det var igår. Förutom att det blåste som in i hoppsan så var det jäkligt trevligt. Parkhäng i Boulogner med grill, sol, elaka träd som envisades med att skugga, öl och bra folk. Precis vad jag behövde. Hade inte världens bästa dag i fredags nämligen.

Sen var det bartömning på kåren. Det är jäkligt tråkigt att studentlivet sakta dör i Skövde. Man har ett jättefint och stort kårhus som ligger väldigt centralt. Men nej, mot med Jönköpings skyffe som bara har öppet på onsdagar kan man inte sätta emot något. Mycket tråkigt. Så mycket folk som det var på bartömningen igår var det vanligtvis på fredagar för några år sedan. MEN. Jag hade trevligt ändå (även fast vi fick gå in tidigare än vi tänkt eftersom jag trodde Toni skulle frysa ihjäl).

Bild snodd från Henrik Littkes facebooksida! Haha, i brist på bröd så tar man limpa. :D

 

Det verkar dessutom som att jag ska inviga min säng i Jönköping på onsdag. Avslutningshäng på 59an innan alla åker hem till sina avlägsna delar av Sverige verkar vara ett bra tillfälle att göra det. Fast däm. Då måste jag ju nästan ha en cykel. Skit samma. Att gå långt mitt i natten funkar också!

Saker rullar på just nu. Känns bra.

Igår var... en skum dag. Spänningar i kroppen, nästan till bristningsgränsen. Något elakt hoppade ur munnen på mig någon gång. Kan inte hjälpas. Men det var en lyckad utställning och av någon anledning så vann vi juryns pris för mest kreativa monter! (Att vi inte vann folkets pris är föga förvånande. Vem röstade på oss egentligen efter den odör vi spred över stället?!) Motiveringen till priset hade att göra med att vi utnyttjade alla fem sinnen. Man kunde känna på svansen, smaka på morötterna och lukta på höet och allt vad det nu var. Men jag vill gärna tro att vi vann för att vårt hö lade ett täcke av hösilage-lukt över hela skolan! (Vi är så jävla värda det här priset efter allt jäkla slit som vi tampats med de senaste veckorna!)

 

Så. Nu blir det till att åka speedcat på Munksjön i augusti. Ohjä!

 

 

Snodde en bild från PMC där Josse och jag visar hur snygga bara vi kan vara i föreningskläder och halmstrå i munnen! (Louise och Åsa hade hunnit springa till tåget) Visst syns vår glädje över att ha vunnit? Ehum.

Idag var värsta dagen på länge.

Jag trodde inte att någonting skulle kunna toppa lördagens breakdown men jag hade nog fel. All den spänning och "jag måste hålla god min" som varit idag... Vi har de senaste veckorna (månader nu, vi började i april) arbetat med ett projekt. Detta i ett grupparbete som har gått otroligt dåligt och slitningarna i gruppen har nästan tagit kål (kol?) på mig. Det gick så långt att vi till slut åkte till skolan med en redovisning vi nästan inte kunde genomföra. Behöver jag säga att det blev smått katastrofalt?

Jag menar, hur ofta bryter man egentligen ihop i skolan, framför läraren? Inte så ofta, tror jag. Men det gjorde jag idag. Jag trodde ett tag att jag höll på att förlora förståndet, jag bara skrattade åt allt elände. Tills vår lärare kom och pratade med oss och han hade förståelse i rösten. Då bara brast det.

Det här är nog det värsta jag varit med om. I alla fall på länge. Jag ska med glädje skriva ner allt jag har gjort och all tid jag lagt ner på detta arbete och skicka till lärarna. Jag ska med glädje skriva en lång roman till utvärdering. Jag och två andra i min projektgrupp är värda en eloge. Och upprättelse. Och en brakfika.