Ra ra Rasputin
När jag satte mig vid datorn idag efter jobbet högg det till i hjärtat. Av en slump fick jag syn på en artikel jag önskar att jag inte hade sett. "Boney M:s frontman död". Utan att skämmas för mig själv måste jag säga att Boney M ändå hör till mina favoriter trots att jag ganska sällan lyssnar på dem. Ja, jag vet att de inte sjöng själva, ja jag vet att mycket var snott och personerna i bandet var mest "anställda" av producenten Frank Farian. Det gör mig inget. För jag gillar det jag hör.
Bobby Farrell blev bara 61 år. Lika gammal som min mamma. Artikeln avslutades genom att ge mig information om platsen där han dog - ett hotellrum i St Petersburg. Kan det ha varit Rasputins vrede som fick honom till slut?
Bobby Farrell blev bara 61 år. Lika gammal som min mamma. Artikeln avslutades genom att ge mig information om platsen där han dog - ett hotellrum i St Petersburg. Kan det ha varit Rasputins vrede som fick honom till slut?
Vad snygga de var. Eller? Ehm.
De hade inte den bästa Rasputin-videon på YouTube. Dåligt. (Eller jo, de hade den men med helt annan musik. For some reason. Upphovsrättsproblem probably...) Och ja, jag vet att ingen kommer kolla på videon... men det kanske jag gör.
Lakritstrollstavar i mitt hjärta
När de två första Harry Potter-filmerna gick på bio fanns det Harry Potter-godis. Någon som minns? Det fanns magiska sugkarameller som ändrade färg, det fanns Bertie Botts every flavour beans och laktitstrollstavar. De sistnämna var något jag totalälskade. Jag köpte på mig en massa! Det var långa laktitsstänger fyllda med något lila stuff som smakade... gott. Den tiden, 2001-2003 var min mest intensiva JAGÄLSKARHARRYPOTTER-period och jag förknippar liksom Philosophers Stone och Chamber of Secrets med tillhörande godis. Sen försvann godiset. De två stänger jag hade kvar kunde jag inte med att äta upp, så förmodligen ligger de kvar i någon låda någonstans, åtta år gamla. Jag har dock aldrig glömt hur underbart stavarna smakade, och tänkte på dem ganska ofta. (Patetiskt? Ja, kanske lite.)
Igår var jag för andra gången på Deathly Hallows part 1. Jag hade bestämt mig för att inte köpa något godis innan filmen. Man äter ju ändå såna fasansfulla mängder sötsaker innan jul. Ändå följer jag med Marcus in i godisbutiken över gatan. Och vad ser jag där? SMÅ BITAR AV TROLLSTAVARNA I LÖSVIKT! De gick under ett helt annat namn, men de var unmistakeable. Det var dem! Var ju bara tvungen att köpa. Så nu sitter jag hemma och knaprar på en godissort jag saknat i 7-8 år. Oh, heaven. Smakar precis så som jag minns. Mmmmm.
Igår var jag för andra gången på Deathly Hallows part 1. Jag hade bestämt mig för att inte köpa något godis innan filmen. Man äter ju ändå såna fasansfulla mängder sötsaker innan jul. Ändå följer jag med Marcus in i godisbutiken över gatan. Och vad ser jag där? SMÅ BITAR AV TROLLSTAVARNA I LÖSVIKT! De gick under ett helt annat namn, men de var unmistakeable. Det var dem! Var ju bara tvungen att köpa. Så nu sitter jag hemma och knaprar på en godissort jag saknat i 7-8 år. Oh, heaven. Smakar precis så som jag minns. Mmmmm.
Surrender, but don't give yourself away
Men för helvete Taimour Abdulawahab. Jag gillar inte heller att Sverige har soldater i Afghanistan. Vad Lars Vilks vill måla och visa för allmänheten, ja det är hans ensak. (Och förresten, är han inte troende musilm berörs väl inte han av koranens ord?) En människa KAN förändra samhället, till det bättre eller sämre. Men tillvägagångssättet för att få Sverige att dra tillbaka sina soldater från Afghanistan eller för att få Lars Vilks att be om ursäkt, eller vad det nu kan gälla, ÄR INTE ATT SPRÄNGA SIG SJÄLV (och andra med dig).
Vad trött jag blir. "Terrorn har kommit till Sverige" och på något vis känns det som det ultimata tecknet på omogenhet och barnslighet. Barnsligt, är vad det är. Lös konflikter med lugna men kraftfulla ord, inte irrationellt gormande och sprängmedel.
Jag gillade Mustafa Cans "Inte i mitt namn" i Svenska Dagbladet. Han uppmärksammar ett skrämmande faktum som alltmer blir verklighet. Ska vi börja bunta ihop alla muslimer och klassa dem som terrorister, som USA? Vad svarar muslimen på frågan "Hur känns det"? Känns det annorlunda beroende på vilken religion man tillhör? Med tanke på att det ändå är ett stort antal muslimer som bor i Sverige är ju risken stor att Taimour Abdulawahab hade skadat eller dödat flera muslimer, hade han bara lyckats med sin plan. Nej nu, svenska folket. Suck. Jag vet inte ens riktigt vart jag vill komma med det här resonemanget, om man ens kan kalla det så. Jag blir bara upprörd över ens man irrationella och ointelligenta beteende. Ännu mer upprörd blir jag då jag föreställer mig vad som sägs på Sverigedemokraternas möten efter det här.
Om någon har missat det så finns det röstmeddelande som skickades till polisen 10 minuter innan sprängningen på aftonbladet.se http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8283717.ab
Vad trött jag blir. "Terrorn har kommit till Sverige" och på något vis känns det som det ultimata tecknet på omogenhet och barnslighet. Barnsligt, är vad det är. Lös konflikter med lugna men kraftfulla ord, inte irrationellt gormande och sprängmedel.
Jag gillade Mustafa Cans "Inte i mitt namn" i Svenska Dagbladet. Han uppmärksammar ett skrämmande faktum som alltmer blir verklighet. Ska vi börja bunta ihop alla muslimer och klassa dem som terrorister, som USA? Vad svarar muslimen på frågan "Hur känns det"? Känns det annorlunda beroende på vilken religion man tillhör? Med tanke på att det ändå är ett stort antal muslimer som bor i Sverige är ju risken stor att Taimour Abdulawahab hade skadat eller dödat flera muslimer, hade han bara lyckats med sin plan. Nej nu, svenska folket. Suck. Jag vet inte ens riktigt vart jag vill komma med det här resonemanget, om man ens kan kalla det så. Jag blir bara upprörd över ens man irrationella och ointelligenta beteende. Ännu mer upprörd blir jag då jag föreställer mig vad som sägs på Sverigedemokraternas möten efter det här.
Om någon har missat det så finns det röstmeddelande som skickades till polisen 10 minuter innan sprängningen på aftonbladet.se http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8283717.ab
Funderingar
Längtar med vemod och spänning till mitten av vårterminen då det är dags för mig att jämna Jönköpingshemmet och skapa ett nytt i Skövde. Jag trivs så jäkla bra i min lya i Jönet. Ännu bättre trivs jag nog med närheten till nästan alla jag tycker om. Dessutom är det skönt att i alla fall ha fått testa på att bo i en annan stad än den där stan där jag levde i nästan 23 år.
Men allting har sin tid. Jag flyttar tillbaka, fast till något nytt. En jättefin och stor lya hyfsat nära stan. Tillsammans med min bästa vän. Han den där Smörgåsen. Buskis. Magister Munter, Farbror Lycklig. Kärt barn har många namn.
Men tur är det allt att det går tåg, gamla hederliga karavanen. I alla fall under nästan halva året.
Men allting har sin tid. Jag flyttar tillbaka, fast till något nytt. En jättefin och stor lya hyfsat nära stan. Tillsammans med min bästa vän. Han den där Smörgåsen. Buskis. Magister Munter, Farbror Lycklig. Kärt barn har många namn.
Men tur är det allt att det går tåg, gamla hederliga karavanen. I alla fall under nästan halva året.
